Till Cecilia Widegren

Hejsan!

På Sverigemötet uttryckte jag min oro men den är inte stillad så jag skriver detta öppna brev. Reinfeldtcitatet som jag nämnde i rulltrappan är på fullt allvar, det står mer på spel än ett par mandatperioder som ordförande i kommunstyrelse, nämnder och regering.

Försvaret är en stödjande funktion och försvarets problem är inte de största problemen som vi har vare sig lokalt eller globalt. Men om de globala problemen går illa är försvaret vår sista möjlighet att begränsa skadorna och tyvärr kan vi inte lösa allas problem, vi kan ta hand om oss själva, vi kan hjälpa många men vi måste vara beredda på att vi kan misslyckas.

Vi lever i en hoppfull tid då det finns kunskap och teknik för att lösa nästan alla problem men samtidigt lever vi i en frustrerande tid där stater, kulturer och individer inte förmår använda alla lösningar utan sitter fast i strukturer som förändrar sig alldeles för långsamt. När tiden rinner iväg förloras möjligheten att lösa många problem på ett bra sätt.

Du pratar om att kalla kriget är slut och att det nu behövs ett annat försvar men även den lugna epoken efter kalla kriget tar slut. Den dominerande supermakten USA har misskött sin ekonomi och bedrivit kriget mot terrorismen på sätt som har skadat den egna friheten och ekonomin, alla slag har vunnits men kriget har förlorats. EU:s federalister har förtagit sig med ett EMU projekt med djupa obalanser som riskerar att slita isär EU. Ryssland har återfått styrka på det näst sämsta sättet, genom starkt ledarskap i samarbete med korrupta intressen som har fått fart på de delar av ekonomin som berikar dem själva. Tyvärr är en sådan exploaterande ekonomi skör och de mäktiga människorna är troligtvis rädda människor. Det finns hopp som Kinas tillväxt men samtidigt ger klumpig tillväxt snabbt ökande miljöförstörelse, en ökande konkurrens om allehanda råvaror och det oroar att världens just nu mest framgångsrika industrination är en diktatur.

I både de demokratiska länder som vi litar på för vår säkerhet och de ännu skörare diktaturerna finns det rädda ledare och om några börjar välja att lösa sina problem genom att avlägsna andras ekonomiska förmåga att konsumera eller ännu värre avlägsna konkurrerande konsumenter kan världen snabbt bli väldigt otäck. Vi lär knappast hinna bromsa klimatförändringen och vi kan aldrig göra det på egen hand, billiga mineraler tar slut, billig fossil energi tar slut, det är långsamma och obönhörliga förändringar som kommer att tvinga alla ekonomiska obalanser till ytan.

Det finns som sagt var rimliga tekniska lösningar på allt men kulturen att använda dem är inte på plats även om ganska många länder har en bättre förmåga och jag är glad över att jag lever i ett sådant land med sådana grannar. Stater som saknar tillräcklig anpassningsförmåga riskerar att välja lebensraum-lösningar på sina problem och sådana lösningar är extremt skrämmande då de fungerar för att mätta munnar även om de ger samhällen som är ytterst obehagliga att leva i.

Denna obehagliga syn på framtiden är olidlig och får mig att grubbla på lösningar. Vi har förmåga att göra mycket mer åt detta och allra mest skulle vi kunna göra med nya moderaternas syn på ekonomi, gamla moderaternas syn på försvar och lite fantasi.

Att ha ett försvar ger en möjlighet att överleva om allt går åt skogen men det ger även säkerhetspolitiska verktyg för att försöka avstyra katastrofer.

Vårt insatsförsvar med utlandskontrakt som kan genomföra små insatser som den i Afghanistan är ett bra säkerhetspolitiskt verktyg som ger oss uppskattning hos allierade och vi kan delta i insatser som direkt hjälper vänner och handelspartners. Under lugnet efter kalla kriget kunde vi t.o.m. genomföra insatser med en utåtriktad moralisk komponent då våra redan demokratiska vänner i världen inte behövde vår hjälp för att klara sig. Vi bör fortsätta med detta och vi behöver öka förmågan något så insatserna inte behöver tömma våra förråd och inkludera de som behövs för att utbilda nya soldater. Med en mindre utökning av organisationen här hemma blir insatserna närande i stället för tärande för vår självförsvarsförmåga.

Vår utlandsförmåga är mer än bara prat och vackra utfästelser då vi har levererat det vi har lovat och har gjort det hyfsat uthålligt. Om utlandsförmågan blir uthålligare och förblir modern utan att bli så mycket större kommer den att behålla sitt säkerhetspolitiska värde utan att knäcka budgeten.

Vår solidaritetsförklaring har inte dessa goda kvaliteter, då vi bara har en symbolisk förmåga att försvara oss själva medan vi tar emot hjälp saknar vi uppenbarligen förmåga att hjälpa våra grannar. Solidaritetsförklaringen är bara tomt prat, likt tomma ekonomiska löften är den ett tomt säkerhetspolitiskt löfte.

Vi behöver nå upp till enveckasförsvaret så vi kan försvara oss medan vi tar emot hjälp och utöver detta ha ytterligare förmåga som vi under pågående konflikt kan användas för att hjälpa våra grannar. Denna nya förmåga som behövs utöver nuvarande försvarsbeslut bör vara något som vi är bra på och redan har ganska god kapacitet inom, något som bidrar till att ett hot inte når fram till svensk mark så vi inte behöver återskapa en jättestor och dyr arme, något som kan vara en del av en internationell förmåga när det är fred i norden och som är så viktigt för våra grannar att de fortsätter hjälpa oss i gengäld även när alla beter sig desperat själviskt. Jag tror att ett utökat flygvapen och ubåtsvapen vore lämpligt men jag är bara en orolig amatör som ivrigt väntar på proffsens kloka lösningar.

Om ett par delar av försvaret är så starka att vi verkligen kan hjälpa våra närmaste grannar med en rejäl förmåga kan de våga specialisera sina rustningar. Om vi hjälper varandra kan vi undvika att rusta alla militära förmågor lika mycket, en del av dem kan lämnas kvar på nivån insatsorganisation 2014. När både vi och våra grannar kan undvika att rusta upp allt var och en för sig bevaras vår förmåga att anpassa samhället till de obönhörliga förändringarna och lösa våra delar av krisernas orsaker.

Givetvis kräver detta att vi både går med i Nato och samarbetar ännu tätare mellan de nordiska länderna och övar ihop oss så första reflexen vid en kris är att stödja varandra för att rädda sig själva. Kanske är det politiskt omöjligt, kanske är vi dömda att först förneka och sedan när det är försent bli desperata men vi måste i alla fall försöka!

Jag önskar ett starkare försvar men en panikrustning som under sent 1930-tal vore ett misslyckande då vi även behöver massiva investeringar i nya industrier, infrastruktur och kunskap för att hantera de pågående förändringarna och så vore det trevligt att utöver att överleva kunna behålla hyfsade pensioner, vård osv…

Men allt detta är bara prat tills vi prioriterar om hur statens pengar används och får ett tydligt ledarskap om vad det är som skall byggas upp med pengarna.

Vi är snart klara med att bygga upp det vi behövde efter kalla krigets slut, det behövs bara ca 10% till på budgeten. Vi bör prata väl om det som nu har åstadkommits men även det är gårdagens försvar för gårdagens behov.

Förändra er, eller dö, det sades på rikskonferensen 2007 men kan gälla mycket bokstavligare för oss alla inom säkerhetspolitiken. Jag vill att vi skall leva, helst så vi även kan hjälpa andra och inte bara snacka om det. Både för lite och för mycket rustning ställer till det, det behöver tänkas brett och djupt.

Det vore gott att få ett svar som ger hopp, skönmålning ger inte mig hopp.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Till Fredrik Schulte med flera moderater

Det är svårt att analysera sig själv men jag bjuder på ett försök för att ge ett exempel på en ”försvarsfantast” så du Fredrik kanske förstår vad det är för klaver du och vi Moderater har trampat i.

Jag växte upp under kalla kriget men la inte så mycket märke till försvaret, jag funderade på om jag skulle straffa mig ur mönstringen och kom fram till att det vore dumt. Det som sedan påverkade mig mest var ett besök arrangerat av datorföreningen Lysator i Tallinn i samband med att en vän försökte starta ett samarbete med Estniska studenter. Att se Tallinn och vad Sovjetdiktaturen hade gjort med ett land berörde mig djupt, om andra världskriget hade slumpat sig lite till vår nackdel hade Sverige sett ut på samma sätt, fattigt, grått och med ångest ingjutet i betongen.

Det var tur att jag åkte på den resan för det gav mig motivation att genomföra lumpen och jag vet inte om jag hade klarat det annars då jag är ganska omilitärisk i det mesta och vill förstå, inte lyda. Jag genomförde en krigsförbandsövning på ”min” flygbas och sedan tog jag under flera år  en semesterdag och åkte runt på vägarna på flygbasen för att komma ihåg dem och brukade sucka över att jag inte lärde mig namnen på dem i förbandet. Jag gick med i FVRF och sköt k-pist i min egen blå arbetsoverall då det verkade meningslöst att hämta ut en uniform fören vi hade riktig verksamhet med flygbasanknytning, det vart aldrig någon sådan.

Jag såg hur världen förändrade sig och försvarets förändring. Jag var glad över NBF då jag förstod Internet och vad den tekniken innebär och sedan vart jag uppgiven när jag förstod att NBF vart ett skitprojekt som ignorerade gamla erfarenheter och producerade oanvändbart men dyrt snömos. Jag förstod inte varför så mycket berganläggningar skrotades, framförallt inte varför man kostade på skrotningen miljarder samtidigt som den ny insatsorganisationen behövde pengar för att byggas upp. Det borde ha varit oerhört mycket klokare att använda miljoner för att hålla igång pumpar och torrluft och använda miljarderna för att bygga den nya organisationen och sedan bränna pengar på skrotning när den nya organisationen var klar.

Den långa period från tonår till medelålder började jag med att jag tog fredsrörelsens ”att göra lumpen är att lära sig döda” på allvar och efter att ha sett Tallinn dra slutsatsen att det kan vara värt det och det var en så tung tanke att jag uppskattade det gamla försvarets förmåga att sitta hemma och vara feg och välbeväpnad för att slippa delta i det otrevliga till det yttersta. Jag försökte förstå försvaret och snubblade över artiklar om vårt nedlagda kärnvapenprogram, mer och mer anekdoter om vårt samarbete med Nato och insåg vartefter att vi aldrig egentligen har varit oberoende av våra stormaktsvänner, inte för att jag hade velat vara oberoende av dem men jag tycker illa om att ha blivit blåljugen av politikerna. Mycket långsamt insåg jag djupet i vårt beroende av omvärlden, nödvändigheten av allehanda samarbeten och behovet av att göra saker mera aktivt utanför vårt territoriums gränser.

Nästa fas i mitt försvarsintresse utöver att pliktskyldigt vänta på att behövas och lite då och då debattera på Internet kom när jag började studera för att byta från datorbranschen till energibranschen. Jag har alltid varit intresserad av teknik och miljö och samtidigt som jag pluggade insåg jag hur omfattande klimatutmaningen är, hur stort peak oil problemet borde bli och ännu mer om hur skört vårt samhälle är. Då hade vi inget civilförsvar, allt var nedlagt, och det militära försvaret var i fritt fall. När jag pratade med kompisar om detta var det en vän som sa: ”Jag har en reservplan, om saker går åt skogen kommer jag att leta reda på dig för du har säkert en plan för vad man kan göra åt det.” Det var smickrande men man kan göra mycket lite på egen hand så jag letade reda på den bästa organisationen för att göra något åt eländen tillsammans och anmälde mig till Hemvärnet.

Jag är inget vidare på skjutandet men vände papper på en stab, skrev flest och längst övningsutvärderingar med mest idéer och gjorde lite nytta med att bygga upp förbandet. Då hade jag en plan igång för att tillsammans med andra göra något åt akuta problem efter att det har gått åt skogen. De riktigt bra lösningarna är långsiktigare och till stora delen politiska så det spåret körde jag inom Moderaterna och ta mig tusan gick det över alla förväntningar! Jag jobbade några år i den stab som matar riksdagsledamöter som dig Fredrik Schulte med förhoppningsvis kloka saker att säga, det passade mig som fot i handske och jag maldes ner medan jag försökte förstå politiken och i min envishet stannade jag för länge.

Jag samlade sedan mina funderingar i min lilla bok ”När resurser sinar” som innehåller mycket lite militärt, där finns apropå det militära bara den hotbild som skrämmer livet ur mig, att resursproblem kan lösas med lebensraumtänkade där konkurrerande konsumenter utplånas ekonomiskt eller fysiskt. Det har hänt många gånger under historien och i värsta fall finns mekanismerna för det i våra gener så jag det kan ligga något i din misstanke om att en del som har kritiserat dig agerar på instinkt, jag hoppas innerligt att det inte är så. Resursproblem måste lösas innan det går så långt som i Grekland där nazister spöar invandrare för att avlägsna människor som konkurrerar med dem och det kan tyvärr bli mycket värre än så.

Efter detta misslyckade arbete och ännu djupare insikter deppade jag. Klimatfrågan är körd, kanske kan förändringen bromsas och i vilket fall är medveten anpassning bättre än av naturen påtvingad anpassning. Fysiska resursbrister förefaller bli synliga genom att ineffektiva ekonomier konkurreras ut av hungrigare ekonomier med Kina som det största exemplet. Fattiga länder utan konkurrenskraft som Egypten börjar hungra och destabiliseras när de får svårt att betala för sin livsmedelsimport. Rika länder vars eliter har övergått till att leva på finansindustri är mera intresserade av att hålla igång pyramidspelen ett år eller en månad till än att anpassa samhällena till verkligheten och förlorad tid laddar för framtida desperation.

Vi lever i en tid med ökande konfliktanledningar när resurser sinar och USA och EU blir ekonomiskt svagare och med det följer svagare militär förmåga och tyvärr även desperatare politik och försämrad moral som gör att våra medborgerliga friheter minskar. Den starkaste uppåtgående stjärnan är världens största diktatur Kina vars mäktighet beundras av många och även Ryssland tar för sig men samtidigt är Ryssland instabilt. Det bästa hoppet bland de nya stormakterna är Indien.

Det som är värre än klimatförändring och sinande olja är politiska katastrofer, de kan ske mycket snabbare och jag är säker på att sannolikheten för omvälvande eländen är 1, det kommer helt säkert eländen. Jag vet inte vilka eländen som sker när man jag kan räkna upp många risker och det gäller att agera innan det har gått åt helvete så många människor och länder anammar produktiva lösningar på problem i stället för destruktiva. Det är inte så lätt då plundring och värre kan vara mycket lönsamt för de som plundrar även om samhället i stort får enorma skador.

För att klara detta så bra som mnöjligt behöver vi en välfungerande säkerhetspolitik med aktiv handelspolitik osv och ett viktigt verktyg i den verktygslådan är vår militära förmåga, den är värdefull för att försöka påverka framtiden!

Om vi sedan tillsammans med andra inte lyckas lösa alla problem överallt kommer det att braka åt helvete i olika regioner. När det går åt skogen är den militära förmågan sista chansen att hjälpa vänner på andra sidan globen eller om vi misslyckas i Europa och västra Asien är det sista chansen att hjälpa våra grannar eller i värsta fall oss själva överleva med vår frihet kvar.

Denna yttersta garanti för vår frihet måste fungera och både ge bra utrikespolitiska verktyg och eget lokalt försvar för de använda pengarna. Framförallt måste det vara genomtänkt på alla nivåer och använda varje engagerad människa väl då behovet av starkare försvar hör ihop med att vi troligtvis får perioder med krympande ekonomi.

Börjar det gå åt skogen kommer det troligtvis att vara ekonomiskt och politiskt omöjligt att rusta tillräckligt snabbt på egen hand och dessutom skulle det ta resurser från alla andra mera produktiva samhällsförändringar som behöver ske. Enda chansen att lösa detta  är att både samarbeta med våra grannar i Norden så vi inte behöver rusta upp alla förmågor lika mycket och att vi går med i Nato. Jag vet inte ens om Nato finns kvar om tio år men här och nu är Nato det bästa som finns och vårdar vi det och stödjer andra nationer mot att de stödjer oss ökar chansen att Nato finns kvar.

Edit: Förenklade och förtydligade lite, inget i det jag ville säga ändrades.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Vad borde vi ha för försvar?

Jag har under flera år deltagit i diverse försvarsforum på nätet och nu när debatten hettar till diskuteras det på många ställen vad vårt försvar behöver klara. Jag skulle vara nöjd med följande förmågor och inriktningar och jag tror att detta kan byggas upp gradvis utan att man måste göra några 180:graders svängningar i politiken.

Försvaret borde dimensioneras efter Rysslands konventionella förmåga då förfall inom den Ryska politiken är det största rimliga hotet.

Vi behöver:

En förmåga att hävda territoriet, luftrummet och närliggande hav så luftlandsättningar och landstigningar omöjliggörs och detta skall ha en uthållighet så vi hinner ta emot omfattande militär hjälp, helst inklusive en veckas politisk tvekan i utlandet medan någon angriper oss.

En övad förmåga att ta emot utländsk hjälp.

Tre olika system som var för sig kan bekämpa allt Ryskt landstigningstonnage, flygvapen, KA-robot, samt korvetter, ubåtar och minering i kombination. (Att flottans olika förmågor skulle klara det var för sig kräver en ännu större rustning och den tror jag inte behövs. )

En flotta som tillsammans med flygvapnet klarar av att skydda handelssjöfart utanför västkusten men inte upprätthålla den i Östersjön under full konflikt. (Det är synd om Gotland.)

En liten arme som är stor nog för att hindra en trots allt framgångsrik luftlandsättning att nå sina mål. Svag förmåga för att stå emot stora förband, torde få stora förluster pga liten storlek.

Gotland försvarat med KA-robot, luftvärn och armé till skydd för södra Sverige och stöd till Baltikum.

Ett utvecklat hemvärn som yttäckande förband, logistiskt stöd och utfyllnad av enklare uppgifter runt omkring de halva(?) pansarbrigaderna.

Lokala förmågor för att hjälpa grannar:

Riktigt bra och redundant kapacitet för digitala kommunikationer Norge-Finland-Danmark och samkörda radarsystem, osv. Förmåga att skydda och reparera vägar och skydda konvojer på vägar men ingen förmåga att skydda järnvägen då den är för lätt att störa. Bränsle osv för t.ex. Finlands transporter från Norge.

Alla armens kvalificerade förband skall vara rörliga inom landet och vara övade för att kunna marschera till våra landgränsgrannar för att hjälpa dem. Nuvarande typ av utlandsavtal gör detta mycket lättare juridiskt och politiskt. En rörlig arméförmåga för att förstärka Gotland blir mallen för den rörliga armeförmåga som vartefter erbjuds hela Nato med huvudtanken att kunna hjälpa Baltstater ta emot militär hjälp förutsatt att man kan gruppera tämligen ostört. Ingen förmåga att vara Marinkår och landstiga på fientligt område.

Flottan samverkar med Finland för kust och skärgårdsförsvarets kostnadseffektivitet och en utökad ubåtsförmåga blir vårt viktigaste samarbete med Danmark och Norge.

Flygvapnet förstärks och blir vårt viktigaste bidrag till Nordisk säkerhet och Natos norra del.

Globala förmågor för att stödja utrikespolitiken:

Förmåga att kontinuerligt ha en liten arméinsats igång, minst en bataljon, utan att det sänker den egna beredskapen utan tvärt om fungerar som produktionsorganisation för den territoriella självförsvarsförmågan. Detta skall både kunna göras med tungt pansar som båt eller lastbilsfraktas eller lättare hjulburen insats vars underhåll kan ske med flyg.

Förmåga att kontinuerligt ha en halv flygdivision inklusive egen flygbas på insats utan att det sänker den egna beredskapen utan tvärt om fungerar som produktionsorganisation för den territoriella självförsvarsförmågan.

Ingen egen förmåga till kontinuerlig flottinsats på stora avstånd, vi stödjer i stället Norge eller Danmark med ubåtar i utbyte mot att de gör detta med sina fregatter. Utvecklas detta sker stödet genom ett utbyggt ubåtsvapen som samarbetar med Norge eller Danmark.

Resurser:

Min vilda gissning är att försvarsbudgeten behöver +10% direkt och därefter +25% förutsatt att pengarna används försiktigt, att vi inte försöker göra allt och samarbetar mycket med våra grannar. Alliansfrihet vore oerhört mycket dyrare och skulle förbruka resurser som behövs för andra behov.

Överblivna pengar vid årets slut används för att fylla förråd med reservdelar, ammunition, uniformer, bränsle, osv. En press att undvika ”sista minuten” spenderande som budgetstorleksmarkering så vi kan fylla förråden.

Förmågan att genomföra utlandsinsatser måste rymmas i den löpande budgeten medan varje insats för sig kräver egen finansiering, om vi t.ex. återigen hamnar i Afghanistan som har den näst sämsta logistiken på globen efter Antarktis behövs det extra pengar.

Avtal med industrier som har förmåga att kontinuerligt leverera förnödenheter, reservdelar, ammunition osv för en pansarbataljons strid och en halv flygdivisions strid så den lilla uthålliga förmågan verkligen blir uthållig. (Orimligt för säg 16 Rbs-15 per dygn men rimligt för ordinär styrd ammunition. )

Återuppbyggnad av ett enklare civilförsvar som klarar folk från svält, törst och ihjälfrysning om fartygstrafiken, järnvägsnätet, elstamnätet och huvuddelen av de civila digitala kommunikationerna bryter ihop samt resurser för enklare vård för människor under 70 och obegränsat med morfin för övriga. (Dvs, första världskrigsnivå ty annars blir det för dyrt. )

På längre sikt lokal produktion av diesel och flygfotogen från biomassa och el för försvarets, blåljusmyndigheterna, jordbruket, skogsbruket och livsmedelslogistikens fredstida behov. Det är mestadels peak-oil och klimatpolitik, finansieras utanför försvarsbudgeten.

Säkerhetspolitik:

Odlande av kontakter och ömsesidiga beroenden med de fyra erkända kärnvapenmakterna som är närmast oss demokratiskt, USA, UK, Frankrike och Indien. Två inom Europa och två globala stormakter är förhoppningsvis tillräckligt för långsiktig stabilitet.

Extremt nära nordiska samarbete på alla plan inklusive gemensam rationalisering av statliga funktioner utanför försvaret om ekonomin krymper.

Natomedlemskap och en ambition att bidra till Natos och Eu:s stabilitet utifrån ett nordiskt perspektiv, sköter vi vårt orkar vi göra mer för andra.

Försvarsindustrin och dess export är ett säkerhetspolitiskt verktyg. Vi måste vårda vår civila och militära handel med våra vänner. Attraherande av kvalificerade industrier och produktion av under kristider attraktiva varor som mat, mediciner, elnätsutrustning, fordonsreservdelar, osv är strategiskt viktigt. Vi eller Norden (eller ens EU…) kan aldrig bli självförsörjande så vi måste alltid ha attraktiva handelsvaror.

Handeln med Ryssland ger ett antal Ryska företag, oligarker och branscher som mår bra om vi mår bra så vi bör handla mer men akta oss för att göra oss beroende av Ryssland.

Samarbeten med alla Östersjönationer inklusive Ryssland för att hålla sjöfart osv säker i Östersjön.

Tillsammans med Norge eller Danmark samarbeta med Ryssland för säkrande av global sjöfart gentemot pirater som en gest för att visa goda intentioner. Det är inte ryssarna som är vår fiende utan historiken av att deras och även andras politik har löpt amok.

Vårda Nobelpriset, korruptionsfrihet inom utlandsbiståndet så länge som vi har råd med biståndet, samt yttrandefrihet, öppenhet och humanism som även ger effektivare ekonomi och möjlighet att locka hit genier som ofta är udda fåglar. Dessutom är det friheterna som vi bör skryta med som gör det trevligt att leva i Sverige!

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Föräldravrålet när resurser sinar

Denna PDF utgåva tillägnas Föräldravrålet då ni ger mig hopp om att vi kan lösa resurskriserna.

Ni som har barn och är mitt i livet betyder mer för samhällets utveckling än ni anar. Ni konsumerar, investerar och reser mycket och era barn kommer att önska leva som ni lever. Om ni finner ro i att konsumera mindre, investera mera och uppmuntrar de som gör bra saker för miljön kommer era barn att önska och finna samma ro när resurserna sinar.

Inga arbetar så hårt och är så engagerade som föräldrar men ni finner sällan tid för politik. Alla partier vill ha ert stöd så ni kan åstadkomma mycket genom att kontakta och uppmuntra politiker som arbetar för en bättre miljö. Miljöengagemang finns i alla partier, kontakta de ni trivs med och ge dem uppmuntran, beröm är det starkaste stöd som finns.

Jag hoppas på stöd för olika konstruktiva lösningar, även de som bara löser en liten del av problemen och har nackdelar. Svensk politik och vardag är full av människor som säger nej eller blockerar det andra försöker bygga.

Denna bok berättar om problem och hur man kan hitta och värdera lösningar och göra gott utan att kunna allt eller veta vad som är allra bäst. Gör vi det lite bättre varje år blir det fantastiska förbättringar under en generation!

Skriv under föräldravrålet och ge kopior till andra som deltar i Föräldravrålet, jag bjuder er på min bok som PDF, den finns även att beställa i bokhandeln.

 

Posted in Uncategorized | Kommentering avstängd

Att förvalta ett landskap

För två veckor sedan höll länsstyrelsen i Östergötland seminariumet att förvalta ett landskap och det sades mycket som både var klokt och intressant på seminariet men jag börjar med det som jag uppfattade mellan raderna och en text i efterhand blir en text om det jag minns. Nyhetsvärdet är ringa då dessa problem även fanns för 20 år sedan och de flesta lär finnas kvar länge än.

Länsstyrelsepersonalen sken upp när de pratade om att lösa problem och göra något som är produktivt. Det måste vara oerhört mycket roligare att stödja produktion i stället för att administrera justeringar av stödrätter på hundradelar av hektar och dessutom ger det tryggare arbetsuppgifter vilket är klokt inför kommande jobbiga tider.

Det höjdes inga ögonbryn i publiken när det talades om att åkermark är en ändlig resurs och att framförallt bördig åkermark är en hotad resurs då samhällen grundades där marken var som bördigast och försörjningen enklast. Det var inte förvånande då det var temat för seminariet och de som saknade nyfikenhet inte var där. Det som var intressantare är att det inte på något sätt var kontroversiellt med oljekulmen och fosforkulmen, forsforkulmen hade bäst referenser pga forskningen på linköpings universitet, undrar om motsvarande seminarium i Uppsala skulle nämna peak oil mer?

Mycket av föredragen och diskussionerna handlade om stadsplanering, varför är svenska tätorter ytineffektiva med färre boende och jag antar även arbetsplatser per hektar än i centraleuropeiska länder och även Danmark? Varför är de oformliga blobbar som ofta saknar en tydlig början och centrum? Konsensus verkar vara att det hör ihop med planprocesser, att det är politiskt enklare att planera för byggen där det inte finnas grannar som har negativa åsikter och att vi helt enkelt har gott om plats och markägare som vill utveckla sina fastigheter. Själv tror jag även att det kan finnas ett samband med att laga skiften dödade bykulturen och när landsbygdsbefolkningen flyttade in i städerna var de egentligen inte så intresserade av att bo tätt nära grannar, butiker och nöjen.

För kompaktare städer går det att göra enkla saker som att hålla externhandel så nära centrum som möjligt och helt enkelt kräva att det byggs minst två våningar. Själv tror jag på dåliga tider med höga bränslekostnader och då är det även ett sätt att skydda nyttan med och därmed värdet hos fastigheterna.

Det tydligaste exemplet på korttänkt planering var Landskrona logistikcentrum som byggs på ypperlig åkermark samtidigt som det finns närliggande sandmarker på några kilometers avstånd, det är bara det lilla problemet att den marken finns på andra sidan en kommungräns och då skulle det inte längre bli landskronas projekt. Sedan nämnde Anders Larsson även att det är en lite märklig investering nu när oljan sinar, hoppas de har planerat så det går att ansluta logistikcentrumet till den närliggande järnvägen. En lösning som länsstyrelser har funderat på i många är är en överordnad regional planeringsnivå vilket givetvis är politisk dynamit som inte ens behövs där kommunerna är stora.

Att bromsa kulturlandskapets förändring var en fråga som ingav mig en del uppgivenhet. I Östergötland och Sverige i allmänhet tappas de största arealerna i magra skogsbygder där åker blir skog eller helt enkelt överges och det nämndes att fäbodarna är hotade, nötdjuren blir färre i mellanbygder och samma typ av problem finns med att behålla Östergötlands eklandskap.  Här skär sig olika statliga styrmedel och mål för fauna, skogsproduktion och stödsystem. Stödsystem som i sin småpetiga byråkrati gör att bönder ger upp samtidigt som bidragens kapitalisering i högre markpriser både skyddar mot exploatering och gör det svårare för unga företagare att köpa mark och utveckla verksamheter.

Vi linköpingsbor fick många kängor för att vi är ledande på att bygga på god åkermark. För mig gäller kampen den mark som ännu inte är detaljplanerad, jag vill gärna locka upp byggandet på lite högre mark där det är lite dyrare att gräva, tydligare arkeologiska lämningar och artrikedom som skyddas medan åkern är en oskyddad biologisk öken som ”bara” ger oss mat. Å andra sidan minskar byggande på hagmark och övningsområdet risken för monotona områden. Allra bäst är givetvis att bygga vidare inom staden men där är det svårt att riva och grannklagan hörs mer än grannförhoppningar om bättre lägenheter och lokaler. Det lilla jag har kunnat göra i bygg och miljönämnden är att bidra till att släppa fram villor ute i skogen och tillbyggnader i gamla övernitiskt planerade villaområden, alltid något!

Om det gick att locka till att planera klokt och investera för ett hundraårsperspektiv vore mycket vunnet.

 

 

Posted in Uncategorized | 2 Comments

En klass ett varning om framtiden för vägtrafiken

Jag vet inte om det är en varning eller ett hopp men det är definitivt en trend.

SMHI utvecklar sina tjänster och deras ovädersvarningar blir vartefter mer och mer detaljerade och rapporteras flitigt i media och kommer vartefter som tjänster i smarttelefonerna. En klass ett varning med risk för farlig halka och minst 5 cm snö är vanligt vinterväder som det alltid har förväntats att man skall hantera med eget omdöme. I genomsnitt fungerar eget omdöme lite sisådär, framförallt brukar många hamna i diket vid första vinterhalkan och ibland blir det tragiskt. Vi blir lite curlade av SMHI och trenden med varningar och man kan undra vart den här trenden leder, jag tror den leder till bättre miljö och mindre resursförbrukning men kanske inte till färre skadade.

Nästa logiska steg med bättre varningstjänster, funktioner som NTF:s hastighetsgränsupplysare för smarttelefoner och det fortfarande sjunkande priset på elektronik är varierande hastighetsgränser som anpassas efter vädret. Det som krävs är riskprognoser på kommunnivå eller ännu mera detaljerat, fler vädersensorer utmed vägarna och att hastighetsskyltarna ersätts med runda datorskärmar så vägtrafiken fortsätter fungera för alla trafikanter. Morgonnyheterna på radion och hos de morgonpigga bloggarna kommer att handla om att det är halt och att alla bilresor tar 25% längre tid och vid extremhalka 50% längre tid.

Nästa steg i trenden är att en hastighetsnedsättning vid halka gör det onödigt att salta vägarna, ca 150 000 ton salt som inte sprids är en stor besparing, en miljövinst och alla bilar kommer att bli lika fria från rost som gotlandsbilar. Några extrema backar, och troligtvis många cykelbanor och trottoarer lär fortsätta saltas men det är mindre mängder. När en sådan besparing sker kommer troligtvis olyckorna att öka något.

Vad är då nackdelen med den här trenden? Den största tror jag är att om hastighetsgränserna automatiseras ligger det väldigt nära att även automatisera hastighetsövervakningen så den blir heltäckande och inte kostar dyrbar polisarbetstid. Jag skulle tycka att det vore jättebra om det inte vore för att det troligtvis ger ett rejält intrång i den personliga integriteten. Å andra sidan vet mobiltelefoninäten redan när och var våra mobiltelefoner rör sig längs med vägnäten, annars skulle samtalen brytas när mobilerna växlar mellan olika master längs med vägen, så integriteten om vart vi åker och när och vilka mer som sitter i bilen är redan förlorad för de flesta då våra telefoner spårar oss.

Lite surt att avsluta en positiv trend med en liten upplysning om hur skört vårt privatliv är i dag. Skillnaden är att man troligtvis aldrig får reda på om mobiltelefonioperatörerna läcker integritetskränkande uppgifter medan en hastighetsövervakning som går överstyr leder till en statlig månadsrapport om alla 7 hastighetsöverträdelser på allmänna vägnätet och 500:- i avgift.

Frågan är hur man kan använda teknikens möjligheter för det allmännas bästa utan att det i all välmening går överstyr.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Gamla och nya kärnkraftverk

Hösten har varit lång för kärnkraften och som tur var har den även varit lång och varm. Nu börjar Ringhals äntligen få igång en av fyra reaktorer som borde ha varit i full drift, när jag skriver detta producerades 14:50 18:e november det 0, 0, 0 och 177 MW i stället för de 3600 MW som borde kunna levereras. Det är bra att anläggningarna står stilla när det finns minsta tvekan om säkerheten, det är mindre bra när stillestånden beror på klantigheter som en kvarglömd städmaskin som tar eld och smutsar ner en reaktor.

Att samhället inte har stannat när Ringhals står stilla kan tas som en indikation på att kärnkraften inte är helt nödvändig. Hade hösten varit kall hade det gått att köra oljekraftverken i Stenungsund och Karlshamn för fullt, nu har det körts en del oljekraft. Givetvis fyller även danskarna upp bristen med hjälp av kolkraft. Det går att hanka sig fram med fossilkraft och just nu sker det i stor skala i Japan där de flesta kärnkraftverk är avstängda efter jordbävnings och tsunamiskador och oro efter Fukushima Daiichi katastrofen. Det fungerar men är extremt dyrt och om något decennium finns det mycket mindre fossila bränslen att köpa på världsmarknaden.

Oron i Japan efter Fukushima Daiichi beror inte bara på att det var en katastrof utan även på att det var en katastrof som hade kunnat undvikas. Fukshima Daini med fyra reaktorer skadades men utan att det vart en katastrof och Daiichi hade kunnat klara sig om säkerhetssystemen hade varit byggda med modern standard. De var inte moderna, de var inte uppdaterade och ännu värre hade den ägaren Tepco hade ägnat sig åt att finna ursäkter för att undvika investeringar, ursäkter som ytterst kan bero på att Japan har en svag ekonomi som aldrig återhämtade sig efter att en stor finansiell kris.

Här ni Sverige var en av reaktionerna på katastrofen i Japan att genomföra en snabb analys av vad som skulle kunna hända i Sverige om alla säkerhetssystem gick sönder och förslag på hur man skulle kunna förbättra delar av säkerheten. De första rapporterna är nu tillgängliga hos strålsäkerhetsmyndigheten och jag rekommenderar dem för de som är nyfikna. Att gräva efter problem och aldrig vara riktigt nöjd är viktigt för god kärnsäkerhet och jag som gillar kärnkraft som ett sätt att hantera en enorm ekonomisk kris när oljan sinar har ett problem om dålig ekonomi som i Japan leder till ansvarslös drift.

Vad kan man då göra för att få mycket el och ansvarsfull drift av kärnkraften när oljan och sedan gasen sinar? Till att börja med går det inte att åtgärda problemen när de är akuta, man måste börja nu och helst för några år sedan. Renoveringarna och effektuppgraderingarna av befintliga gamla kärnkraftverk är en sådan början, de visar att det finns vilja och förmåga att investera. De många problemen med att få reaktorerna att fungera pålitligt efter uppgraderingarna visar att förmågan är begränsad och att arbeta sig igenom dessa problem ger viktiga erfarenheter.

När vi får en ekonomisk kris blir många investeringar svårare att genomföra och det finns en risk att det man måste klara den akuta krisen med är det som man har investerat i innan krisen börjar. Finns det kapital är det utomordentligt bra om gamla kärnkraftverk ersätts med nya innan det blir kris och här är vi i Sverige lyckligt lottade då kraftbolagen har kapital, många industrier har kapital och det finns en politisk överenskommelse om att gamla kärnkraftverk kan ersättas med nya. De äldsta reaktorerna borde snarast ersättas med nya och man borde börja med särlingen Oskarshamn 1 som kan stängas och övergå till att stödja Oskarshamn 2 med extra reservkraft, personalutrymmen, osv.

Klimat och energiöverenskommelsen innebär att gamla reaktorer kan ersättas med nya som får vara större. Om man tar OKG som exempel driver de O1 på 491 MW, O2 på 661 MW och O3 på 1410 MW, summa 2562 MW. Om gamla O1 ersätts med en ny EPR på 1600 MW ökar den totala kapaciteten med 43 % och om både O1 och O2 ersätts med nybyggen ökar kapaciteten med 80%. Det vore ett fantastiskt tillskott till Sveriges och Europas försörjning men fortsätter man så med alla våra kärnkraftverk räcker inte längre elledningarna för att distribuera elen till kunder i Sverige och våra koleldande grannländer. Det går att bygga fler elledningar men det är en långsam process och då de är dyra kan länder i ekonomisk kris dra ut på projekten på samma sätt som UK drog sig ur det första förslaget om att bygga en elledning mellan UK och Norge.

En förnyelse av alla kärnkraftverk kommer att ta lång tid och vara en process som sker över flera konjunkturcykler och den kommer att pågå när världens oljehandel börjar rasa ihop pga brist på olja. Byggandet av kärnkraftverk kan komma ur takt med byggandet av elledningar till nya kunder och det är svårt att förutspå när stora energiförädlare som oljeraffianderien börjar ersätta råolja och naturgas med vätgas producerad med massiva mängder el. Det behöver finnas någon form av buffert som hanterar detta och även hanterar den starka önskan att köra gamla avskrivna anläggningar några år till, en önskan som kan övergå i desperation efter energi.

Tittar vi återigen på våra kärnkraftverk så har vi först särlingen Oskarshamn 1 som snarast borde ersättas och bli stödsystem för Oskarshamn 2 och därefter museum. Näst äldsta konstruktionerna är Oskarshamn 2, Ringhals 1 och Ringhals 2 och de har en intressant sak gemensamt, de har två ångturbiner och generatorer var.  Nästa generation kärnkraftverk är Ringhals 2 och 3 och Forsmark 1 och 2 som även de har två generatorer var. Nu är trenden att renovera de gamla kärnkraftverken och passa på att trimma dem för högre effekt, när de åldras finns det en möjlighet att utnyttja att de har två turbiner och halvera deras effekt.

Vad är då nyttan med att halvera ett kärnkraftverks effekt? Ekonomiskt är det givetvis vansinne då det kräver lika mycket personal och nästan lika mycket löpande underhåll att köra på halv effekt, å andra sidan är dessa anläggningar och deras uppgraderingar redan betalda och avskrivna när det blir aktuellt. Säkerhetsmässigt minskar inte risken för en olycka så mycket då trycken och temperaturerna är desamma när flödena i dem halveras men sker det en olycka blir resteffekten i härden hälften så stor. Med hälften så stor resteffekt minskar risken för skador på bränslet, risken för härdsmälta minskar och blir det en härdsmälta minskar risken för genomsmältning av reaktortanken och det är viktigt då dessa reaktorer saknar de nya högeffektreaktorernas härdfångare.  Då den sista uppsättningen turbiner räcker dubbelt så länge när man sliter ut en i taget kan det ge en längre driftstid för de gamla reaktorerna, givetvis förutsatt att alla kritiska system är fräscha. Med många reaktorer i drift i stället för ett mindre antal helt nya minskar följderna av stillestånd.

Denna tanke är även en avvägning mellan att få god ekonomi och säkerhet genom att bygga maximalt stora reaktorer som körs på hög effekt med många säkerhetssystem eller att ha flera små rektorer som körs med låg effekt och som inte behöver lika avancerade säkerhetssystem. Jag förordar som sagt var att omedelbart börja ersätta gamla reaktorer med nya stora reaktorer som kan beställas och  levereras direkt då det är bråttom med att ordna en pålitlig energiförsörjning, men det är inte säkert att alla framtida reaktorer blir stora reaktorer.

Små reaktorer som inte kräver avancerade säkerhetssystem skulle kunna ersätta befintliga reaktorer om man bygger ungefär ett dussin av dem för att ersätta en gammal reaktor. Bygger man en eller två av dem vid befintliga kärnkraftverk ger de utöver en mindre mängd el även en extra reservkraftmöjlighet för de stora komplicerade reaktorerna.  En liten reaktor som ger 50-100 MW el och 100-300 MW fjärrvärme blir även perfekt för storstädernas fjärrvärmenät och kan ersätta de sopeldade kraftväremverken när det inte längre finns sopor att elda. Här är en listan på föreslagna små reaktorer och det är möjligt att några av de första blir kinesiska.

De små reaktorer som finns färdigkonstruerade och kan börja byggas nu är nerskalade versioner av dagens stora reaktorer och de får god säkerhet genom passiva säkerhetssystem, att de innehåller mycket vatten och att de kan byggas underjordiskt i vårt utmärkta urberg. Det finns en hel del spekulationer om små generation fyra reaktorer som kan få passiv säkerhet på andra sätt än med mycket vatten, som använder bränslet effektivare och som ger mindre kärnavfall men de är fortfarande forskningsprojekt. Sådana forskningsprojekt är viktiga för framtiden men även nyttiga i dag då de inspirerar forskare och studenter vilket är viktigt för att förnya den kompetens som krävs för att säkert driva dagens reaktorer.

Det jag hoppas på för kärnkraftens framtid är:

  • Att vår äldsta reaktor Oskarshamn 1 snarast ersätts med en ny modern standardkonstruktion som den som byggs och de som planeras i Finland.
  • Att vi efter den pågående omgången av effekthöjningar inte pressar ur mer kapacitet ur de befintliga reaktorerna samtidigt som vi givetvis skall fortsätta leta efter och åtgärda svagheter i säkerheten.
  • Att det påbörjas ett program för små extremt säkra bergrumsplacerade kärnkraftverk så de är tillgängliga när de behövs för våra storstäder och även om det blir för dyrt att bygga nya mycket stora reaktorer.
  • Att vi fortsätter bygga ut stamnätet, elförbindelserna med grannländerna och även fjärrvärmenäten så nya kärnkraftverk kan leverera energi till nya kunder.
  • Att forskningspengar investeras i utveckling av generation fyra reaktorer så vi får kompetens för dagen och möjligheter för morgondagen.

Dessa mål skulle även kunna ge nyttorna:

  • Byggande av nya kärnreaktorer ger möjlighet att finansiärer som massaindustrin som är vana vid extremt stora industriinvesteringar  förser kärnkraftsbranschen med ny kompetens.
  • Byggande av nya kärnreaktorer ger möjlighet för nyetablering av industrier som producerar komponenter och för små reaktorer även hela system. Möjliga marknader för små reaktorer finns både för el och värme och framdrivning av stora containerfartyg när industrijättar som Maersk söker överlevnad i en värld med sinande olja.
  • Pågående investeringar i stora reaktorer, små reaktorer och en möjlighet att nedgradera gamla reaktorer ger många möjligheter att anpassa investeringstakten till ekonomins förändringar under en omvälvande tid så vi inte fastnar i att inget görs tills vi träffar hårda gränser och får energikris.
  • Det är möjligt att investeringar i energiproducerande reaktorer kan locka fram en etablering av isotopproducerande reaktorer vilket vore till fördel för medicin och industri både lokalt och för Europa då isotoper börjar bli en bristvara.
  • Den bästa placeringen av en eller flera nya reaktorer som ger minst förluster när elen transporteras till användarna är i Barsebäck. Både nya stora avancerade reaktorer och små enkla reaktorer skulle kunna göra det möjligt att etablera ett nytt kärnkraftverk när elbehovet troligtvis ökar.
  • Med kontinuerligt byggande av nya kärnkraftverk blir omhändertagandet av kärnavfall och rivande av de gamla kärnkraftverken inte längre helt beroende av att fonderade pengar behåller sitt värde vilket är osäkert när ekonomin krisar.
  • Med kontinuerligt nybyggande och en utveckling av kärntekniken bevaras och utvecklas den kunskap som krävs för att ständigt förbättra säkerheten.
  • När vi investerar blir vi en intressant partner för andra länder som väljer att investera för att möta vår tids stora ekonomiska och miljömässiga utmaningar.
  • När vi kan exportera el bidrar vi till vårt närområdes politiska stabilitet och ett mindre beroende av Putins villkor för att hålla oljan och naturgasen flödande till EU.

Denna blogpostning är i korthet min dröm om vad jag finner realistiskt för kärnkraftens framtid, allt i den är mer av det vi redan gör eller att återigen göra sådant som tidigare generationer har klarat av och vi har väl inte blivit dummare med åren?

 

 

Posted in Uncategorized | 8 Comments

Occupy och att vara en del av samhället

Occupy Wall Street rörelsen i USA har börjar mogna lite och jag börjar få en bild av vad det är som det söks efter.  Det lite ofokuserade och mycket envisa manifesterandet på publika platser förefaller vara inspirerat av motsvarande demonstrationer i Israel under sommaren och dessa var troligtvis i sin tur inspirerade av den arabiska våren.

Det som hela tiden återkommer är att människor inte hittar en plats i samhället och önskar sig en framtid. En del vill ha det lätt för sig med olika stöd och ibland blir det parodiskt, många är arga över att en minoritet äger mycket av samhället och har enorm påverkan på lagstiftningen och önskar rättvisa, allt från rättvis fördelning av resurser till att även de allra största bankerna skall följa en lag som är lika för alla.

Alla som har något att protestera över kan hitta något i OWS som speglar det som är viktigast för dem och alla gamla politiska rävar som på något sätt är emot dagens system hejar på i hopp om att det skall bli något stort, något som gör att de kan få gehör för sina livsprojekt. Min tolkning är att det unika med OWS är att delar av medelklassen känner sig trängd och söker efter något sätt att reagera på att framtiden inte längre är lika ljus som den brukade vara.

Det som stressar fram protesterna borde minst allvarligt vara globaliseringen där arbetskraft i rika västländer slås ut i lönekonkurrens med produktion av varor och tjänster i industrialiserande länder, mera allvarligt är finanskrisen och allvarligast att det börjar pressa på med fysiska resursbrister som brist på olja. Det senare problemet som jag anser allvarligast, att fundamentet för ekonomin sviktar, döljs ganska effektivt av att ekonomin krymper i takt med tillgången till resurser.

Krymper och krymper, siffrorna blir hela tiden större med växande omsättning på börser och tusentals miljarder i nya pengar som skall rädda länder och banker men meningen med pengarna förloras när det som skapas är inflation och tomma visioner som inte ger någon framtid för dem som trodde att de var en del av samhället. Den stora omsättningen skummas på olika sätt av en elit som lever flott och ser till att säkra sin egen framtid och det gör människor arga när det sker på deras bekostnad. Det tydligaste exemplet är de enorma bonusarna som betalades ut av finansföretag i framförallt USA och UK exakt samtidigt som bolagen räddades med massiva mängder pengar som alla får betala genom skatt eller inflation. Det värsta var att det kostade på i socialt kapital och förtroende för staten och när sådant förtroende rasar i botten blir situationen som i Grekland.

För mig förefaller finanskrisen ge en nedbrytning av samhällen i riktning mot någon form av korporativism ledd av oligarker som kontrollerar mycket av ekonomin. Korporativism är det samhällssystem som man får när staten och framförallt stora företag smälter samman till en och samma organisation vilket är vanligt i diktaturer och obehagligt då ineffektiva företag och makthungriga människor då använder lagen och statens våldsmakt för att förhindra konkurrens och samla alla resurser till oligarkerna och då utarmas samhället på mycket av det som gör livet trevligt att leva. I ett sådant samhälle finns det lite utrymme för fria människor som lever trygga liv, de hittar ingenstans att trivas och har ingen framtid.

Nu målar jag fan på väggen som om USA och västländer skulle kunna kollapsa i något mellanting av Sovjets kollaps och Argentina 1999 och ge en mycket dyster ekonomisk och politisk utveckling men vad är det egentligen som hindrar detta? Det som skyddar mot en kollaps är förtroendena i samhället, socialt kapital och trovärdigheten i våra skulder som är huvuddelen av våra pengar. Bränns detta kapital på dåliga krisåtgärder som skjuter upp en allvarlig kris riskerar vi att senare få en värre kris.

Vad kan man då göra åt det? Den självklarar lösningen är att skapa mera socialt kapital, mera ekonomiskt kapital och se till att så många människor som möjligt känner att de är en del av samhället. På något sätt behöver även avståndet mellan gigantiska företag och vanliga enskilda människor överbryggas eftersom stora företag är effektiva för viss produktion och det är enklare att få de strukturer som finns att fungera bra än att riva allt och försöka börja om.

En idé för att åstadkomma något som bidrar till allt detta och som även gör stor nytta för problemen som jag beskriver i min bok När resurser sinar är att ha en framåt politik för småföretag och företagande. Det tidigare fokuset för politik som styr om från konsumtion till investeringar och som ger delaktighet i stora företag är de olika kampanjerna för aktieägande och den politiken leder troligtvis till en enorm besvikelse när det visar sig att de symboliska värdena i de finansiella systemen var överdrivna. Att fokusera på aktieägande ger möjlighet till stordrift och skapande av högbetalda tjänster men de enskildas deltagande blir lite som att ha ett tipsbolag för V75, en entusiastisk passivitet när man försöker förutspå hur det skall slumpa sig. Företagande är även i liten skala är en utåtriktad och produktiv verksamhet där man gör saker av värde för andra människor.

Att så många som möjligt gör något för andra människor är ytterst viktigt under en kris när förtroenden och ekonomiska tillgångar är i gungning. De som gör något för andra får även lättare att hjälpa sig själv och kan lättare få hjälp av andra, ett samhälle med många företagare blir tåligt och klarar av kriser.

För att skapa förtroenden är det viktigt att både stora och små företag hanteras med samma lagstiftning och kan vara aktiva på samma marknader och de stora skall definitivt inte räddas på bekostnad av de små. För att företagande skall bli något som var och en kan ägna sig åt och inte bara superentreprenörer med tur eller kontakter måste det bli enklare att driva ett företag. Skattesystem, arbetsgivareavgifter, moms osv måste kunna förstås av människor som inte är experter vilket kräver radikala förenklingar.

Det finns även system som drar åt fel håll. Varför har vi mängder med möjligheter till avdrag i deklarationerna som folk pillar med i dagar? Vad uppmuntrar stödsystem inom t.ex. jordbruket egentligen till för beteende? Lär dessa system människor att bli produktiva och göra något för andra människor och dela en bit av detta med andra via beskattningen?

Det jag önskar skulle till överväldigande del ge små företag som inte räddar de stora ekonomiska obalanserna men det finns ingen enskild affärsidé som är stor nog för att rädda euron, alla pensioner osv. Något som hjälper tio tusen eller hundra tusen människor att göra något litet för andra är gott oavsett vad som händer.  Det är väldigt trevligt med lyckliga människor och samtidigt ger fria och trygga människor en stabiliserande faktor mot vanvettig politik som inte är praktiskt genomförbar.

Jag dissade aktietrenden men  jag älskar nyemissioner när människor satsar sina sparade pengar på en avkastande investering, det vi behöver hitta tillbaka till som samhälle är det genomförbara och produktiva som gör nytta och inte bara omfördelar avkastning från gamla investeringar.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Apple och miljön

På tidningen effekts blogg skrevs Steve Jobs ner i och med att Apple säljer bra och mycket och då bidrar till konsumtionssamhället.

Apple har ett starkt varumärke och Steve Jobs var idol för många människor så jag började fundera på vad som är speciellt med deras produkter. Jag tror att deras specialitet är att hitta vad en majoritet av de möjliga användarna av en funktion vill göra och sedan förpacka det på ett snyggt sätt som med hjälp av minimalism och konsekvens i funktionssättet blir lätt att använda. Apple introducerar vartefter olika former av köp och prenumerationstjänster som itunes och icloud men de har ändå ett mycket starkt fokus på vackra fysiska föremål och det är intressant då mycket av miljöbelastningen finns i det fysiska föremålet.

Apples produkter är dyra, de är ledande på att sälja fysiska prylar med bra marginal och det ger flera intressanta följder. Det blir lätt för Apple att ha råd med att ställa större krav på miljövänlighet utan att det har någon större betydelse för deras lönsamhet. Den högre prisnivån ger ett motstånd mot spontanköp av varor som sedan inte används och ger ett incitament för att vara försiktig med produkten. Detta ihop med den uppskattade designen tror jag förklarar att begagnade appledatorer har ett högre pris än motsvarande PC datorer vilket visar att de används längre och intensivare vilket ger mer nytta per producerad enhet.

Dyrt, vackert och fysiskt hållbart, det är intressanta egenskaper för en hållbarare framtid.

Vad skulle då kunna vara bättre? Apples produkter har behållit sin fysiska hållbarhet med de har utvecklats bakåt i möjligheten att serva dem. Maskinerna snäpps ihop på sätt som gör de svåra att plocka isär för att reparera och de har slutat med utbytbara batterier vilket ökar risken för att en maskin med slitet batteri slutar användas i förtid.

De datorer som är lättast att underhålla är klassiska PC datorer med towerchassi men nyttan av det är begränsad då CPU:er, moderkort och andra komponenter har utvecklats vidare i rask takt och bara delvis är fysiskt bakåtkompatibla och kan ersätta varandra. Apple har haft samma utveckling och har tagit sig större friheter i att utforma sina designer oberoende av andras standarder.

Datorutvecklingen fortskrider men vi har nu lite av en platå där även enkla och billiga datorer klarar av surfande, videovisning, kalkylark , hyfsat grafiskt avancerade spel osv och mycket av de bättre prestandana används för att få bättre batteritider och mindre system.

Hur skulle då nästa generation av Appleprodukter kunna bli ännu miljövänligare? Det första är att aldrig ge upp ambitionen att göra produkterna vackra och lättanvända, det är grunden. Det som därefter borde göras är att bygga in servicemöjligheter, gör maskinerna öppningsbara, gör det lätt att rensa fläktar och kylfläns i maskiner som har dessa, gör det möjligt att byta batterier, samla alla USB-kontakter osv som kan slitas på ett eget litet kretskort som kan bytas ut, gör det rimligt enkelt att byta displayer och tangentbord och givetvis enkelt att plocka ner hela produkten i sina beståndsdelar för återvinning som reservdelar eller material. Dessutom skulle det underlätta om fler standarder följdes så t.ex. småprodukter kan laddas med micro-usb laddare.

Sådana lättunderhållna produkter skall för maximal nytta dela så många delar som möjligt mellan generationerna. Det kan uppfattas som lite tråkigare på samma sätt som en del vart besvikna på iPhone 4S som bara var en bättre iPhone4 i stället för en helt ny design. Förhoppningsvis kan mera av modefunktionen, att ändra för ändrandet egen skull göras i mjukvara och fysiskt i att produkter i form av olika skal och pyntande pinaler blir vanligare.

Störst blir givetvis den fysiska nyttan om komponenterna är kompatibla mellan många olika tillverkare och inte bara inom Apple men det gör Apple utsatt för mer marknadskonkurrens vilket är en av anledningarna till att datorvärlden är så full av inkompatibla standarder. Jag hoppas att Apple hittar sätt att leva med mera konkurrens och att de genom sin storlek kan bidra till att göra hela datorvärlden ännu grönare.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Fattigas svält är vår beredskap

Helena Lindberg generaldirektör från Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap, MSB, hade i dag ett längre debattinlägg på Newsmill om hur engagerande av kvinnor i utsatta länder kan ge effektivare hjälp vid katastrofer som beror på klimatförändringen.  MSB har kanske inte förstått vad det är vi står inför, redan befolkningsökningen och miljöförstörelsen ger risk för livsmedelsbrist om världsekonomin saktar in så investeringarna i effektivare jordbruk avtar.

Vädret har blivit extremare de senaste åren och det borde bli värre med klimatförändringen och det är ett lika stort problem oavsett om klimatförändringen är naturlig eller onaturlig.  Lite mera otur med vädret och vi får en global spannmålsproduktion som blir mindre än behovet. Det som då kommer att hända är att rika länder som behöver mat köper upp det de behöver till höga priser på världsmarknaden och fattiga länder som exporterar mat inför exportstopp för att den egna befolkningen inte skall svälta eller bli orolig när matpriserna annars stiger. Sådana exportstopp har redan förekommit från Ryssland och Ukraina.

Vid global livsmedelsbrist kommer inte heller vanliga svenskar att acceptera att vara utan kött och andra krävande livsmedelsprodukter utan vi kommer att betala 10-20-50 % mer för maten och blir det stor brist med risk för svält betalar vi vad som helst. De som då blir utan livsmedel blir de allra fattigaste länderna som inte har råd att importera och dessutom ökar risken för att delar av länders befolkningar tvingas svälta för att möjliggöra extremt lönsam livsmedelsexport.

När vi får sådana klimatproblem som MSB varnar för kommer vi svenskar att satsa våra egen pengar och skattepengar på att ta maten ur munnen för många av världens fattiga då det är det enda vi kan göra för att först behålla vår standard och sedan rädda oss själva.

Det vi saknar för att vi skall kunna göra på något annat sätt är egna beredskapslager av livsmedel så vi har våra egna nödförråd i stället för att fattiga människors tomma magar blir våra nödförråd.

Det vore även bra om den svensk livsmedelsproduktionen ökade, världen behöver snart mer mat. Vi har dessutom möjlighet att investera i dräneringar för att rädda delar av skörden från kraftiga regn och investera i konstbevattning för att rädda skördar från torka. Det här året är ett bra exempel på ett år då åkrarna dränks av regn i stora delar av södra Sverige och skörden torkar bort i norra Sverige. Detta är inget problem som allmänheten märker så länge som handeln är fri och livsmedelstillgången är lite större än efterfrågan.

Förhoppningsvis räcker det med beredskapsförråd för att ge marknaden tid att reagera på de högre priserna så odlingen kan intensifieras. På kort sikt är prischocker dödliga, på lång sikt innebär höga livsmedelspriser att en större andel av samhällets resurser används till odling osv så maten säkras medan standarden sjunker inom andra områden.

Posted in Uncategorized | 1 Comment