När resurser sinar

För två veckor sedan höll länsstyrelsen i Östergötland seminariumet att förvalta ett landskap och det sades mycket som både var klokt och intressant på seminariet men jag börjar med det som jag uppfattade mellan raderna och en text i efterhand blir en text om det jag minns. Nyhetsvärdet är ringa då dessa problem även fanns för 20 år sedan och de flesta lär finnas kvar länge än.

Länsstyrelsepersonalen sken upp när de pratade om att lösa problem och göra något som är produktivt. Det måste vara oerhört mycket roligare att stödja produktion i stället för att administrera justeringar av stödrätter på hundradelar av hektar och dessutom ger det tryggare arbetsuppgifter vilket är klokt inför kommande jobbiga tider.

Det höjdes inga ögonbryn i publiken när det talades om att åkermark är en ändlig resurs och att framförallt bördig åkermark är en hotad resurs då samhällen grundades där marken var som bördigast och försörjningen enklast. Det var inte förvånande då det var temat för seminariet och de som saknade nyfikenhet inte var där. Det som var intressantare är att det inte på något sätt var kontroversiellt med oljekulmen och fosforkulmen, forsforkulmen hade bäst referenser pga forskningen på linköpings universitet, undrar om motsvarande seminarium i Uppsala skulle nämna peak oil mer?

Mycket av föredragen och diskussionerna handlade om stadsplanering, varför är svenska tätorter ytineffektiva med färre boende och jag antar även arbetsplatser per hektar än i centraleuropeiska länder och även Danmark? Varför är de oformliga blobbar som ofta saknar en tydlig början och centrum? Konsensus verkar vara att det hör ihop med planprocesser, att det är politiskt enklare att planera för byggen där det inte finnas grannar som har negativa åsikter och att vi helt enkelt har gott om plats och markägare som vill utveckla sina fastigheter. Själv tror jag även att det kan finnas ett samband med att laga skiften dödade bykulturen och när landsbygdsbefolkningen flyttade in i städerna var de egentligen inte så intresserade av att bo tätt nära grannar, butiker och nöjen.

För kompaktare städer går det att göra enkla saker som att hålla externhandel så nära centrum som möjligt och helt enkelt kräva att det byggs minst två våningar. Själv tror jag på dåliga tider med höga bränslekostnader och då är det även ett sätt att skydda nyttan med och därmed värdet hos fastigheterna.

Det tydligaste exemplet på korttänkt planering var Landskrona logistikcentrum som byggs på ypperlig åkermark samtidigt som det finns närliggande sandmarker på några kilometers avstånd, det är bara det lilla problemet att den marken finns på andra sidan en kommungräns och då skulle det inte längre bli landskronas projekt. Sedan nämnde Anders Larsson även att det är en lite märklig investering nu när oljan sinar, hoppas de har planerat så det går att ansluta logistikcentrumet till den närliggande järnvägen. En lösning som länsstyrelser har funderat på i många är är en överordnad regional planeringsnivå vilket givetvis är politisk dynamit som inte ens behövs där kommunerna är stora.

Att bromsa kulturlandskapets förändring var en fråga som ingav mig en del uppgivenhet. I Östergötland och Sverige i allmänhet tappas de största arealerna i magra skogsbygder där åker blir skog eller helt enkelt överges och det nämndes att fäbodarna är hotade, nötdjuren blir färre i mellanbygder och samma typ av problem finns med att behålla Östergötlands eklandskap.  Här skär sig olika statliga styrmedel och mål för fauna, skogsproduktion och stödsystem. Stödsystem som i sin småpetiga byråkrati gör att bönder ger upp samtidigt som bidragens kapitalisering i högre markpriser både skyddar mot exploatering och gör det svårare för unga företagare att köpa mark och utveckla verksamheter.

Vi linköpingsbor fick många kängor för att vi är ledande på att bygga på god åkermark. För mig gäller kampen den mark som ännu inte är detaljplanerad, jag vill gärna locka upp byggandet på lite högre mark där det är lite dyrare att gräva, tydligare arkeologiska lämningar och artrikedom som skyddas medan åkern är en oskyddad biologisk öken som ”bara” ger oss mat. Å andra sidan minskar byggande på hagmark och övningsområdet risken för monotona områden. Allra bäst är givetvis att bygga vidare inom staden men där är det svårt att riva och grannklagan hörs mer än grannförhoppningar om bättre lägenheter och lokaler. Det lilla jag har kunnat göra i bygg och miljönämnden är att bidra till att släppa fram villor ute i skogen och tillbyggnader i gamla övernitiskt planerade villaområden, alltid något!

Om det gick att locka till att planera klokt och investera för ett hundraårsperspektiv vore mycket vunnet.

Jag vet inte om det är en varning eller ett hopp men det är definitivt en trend.

SMHI utvecklar sina tjänster och deras ovädersvarningar blir vartefter mer och mer detaljerade och rapporteras flitigt i media och kommer vartefter som tjänster i smarttelefonerna. En klass ett varning med risk för farlig halka och minst 5 cm snö är vanligt vinterväder som det alltid har förväntats att man skall hantera med eget omdöme. I genomsnitt fungerar eget omdöme lite sisådär, framförallt brukar många hamna i diket vid första vinterhalkan och ibland blir det tragiskt. Vi blir lite curlade av SMHI och trenden med varningar och man kan undra vart den här trenden leder, jag tror den leder till bättre miljö och mindre resursförbrukning men kanske inte till färre skadade.

Nästa logiska steg med bättre varningstjänster, funktioner som NTF:s hastighetsgränsupplysare för smarttelefoner och det fortfarande sjunkande priset på elektronik är varierande hastighetsgränser som anpassas efter vädret. Det som krävs är riskprognoser på kommunnivå eller ännu mera detaljerat, fler vädersensorer utmed vägarna och att hastighetsskyltarna ersätts med runda datorskärmar så vägtrafiken fortsätter fungera för alla trafikanter. Morgonnyheterna på radion och hos de morgonpigga bloggarna kommer att handla om att det är halt och att alla bilresor tar 25% längre tid och vid extremhalka 50% längre tid.

Nästa steg i trenden är att en hastighetsnedsättning vid halka gör det onödigt att salta vägarna, ca 150 000 ton salt som inte sprids är en stor besparing, en miljövinst och alla bilar kommer att bli lika fria från rost som gotlandsbilar. Några extrema backar, och troligtvis många cykelbanor och trottoarer lär fortsätta saltas men det är mindre mängder. När en sådan besparing sker kommer troligtvis olyckorna att öka något.

Vad är då nackdelen med den här trenden? Den största tror jag är att om hastighetsgränserna automatiseras ligger det väldigt nära att även automatisera hastighetsövervakningen så den blir heltäckande och inte kostar dyrbar polisarbetstid. Jag skulle tycka att det vore jättebra om det inte vore för att det troligtvis ger ett rejält intrång i den personliga integriteten. Å andra sidan vet mobiltelefoninäten redan när och var våra mobiltelefoner rör sig längs med vägnäten, annars skulle samtalen brytas när mobilerna växlar mellan olika master längs med vägen, så integriteten om vart vi åker och när och vilka mer som sitter i bilen är redan förlorad för de flesta då våra telefoner spårar oss.

Lite surt att avsluta en positiv trend med en liten upplysning om hur skört vårt privatliv är i dag. Skillnaden är att man troligtvis aldrig får reda på om mobiltelefonioperatörerna läcker integritetskränkande uppgifter medan en hastighetsövervakning som går överstyr leder till en statlig månadsrapport om alla 7 hastighetsöverträdelser på allmänna vägnätet och 500:- i avgift.

Frågan är hur man kan använda teknikens möjligheter för det allmännas bästa utan att det i all välmening går överstyr.

Hösten har varit lång för kärnkraften och som tur var har den även varit lång och varm. Nu börjar Ringhals äntligen få igång en av fyra reaktorer som borde ha varit i full drift, när jag skriver detta producerades 14:50 18:e november det 0, 0, 0 och 177 MW i stället för de 3600 MW som borde kunna levereras. Det är bra att anläggningarna står stilla när det finns minsta tvekan om säkerheten, det är mindre bra när stillestånden beror på klantigheter som en kvarglömd städmaskin som tar eld och smutsar ner en reaktor.

Att samhället inte har stannat när Ringhals står stilla kan tas som en indikation på att kärnkraften inte är helt nödvändig. Hade hösten varit kall hade det gått att köra oljekraftverken i Stenungsund och Karlshamn för fullt, nu har det körts en del oljekraft. Givetvis fyller även danskarna upp bristen med hjälp av kolkraft. Det går att hanka sig fram med fossilkraft och just nu sker det i stor skala i Japan där de flesta kärnkraftverk är avstängda efter jordbävnings och tsunamiskador och oro efter Fukushima Daiichi katastrofen. Det fungerar men är extremt dyrt och om något decennium finns det mycket mindre fossila bränslen att köpa på världsmarknaden.

Oron i Japan efter Fukushima Daiichi beror inte bara på att det var en katastrof utan även på att det var en katastrof som hade kunnat undvikas. Fukshima Daini med fyra reaktorer skadades men utan att det vart en katastrof och Daiichi hade kunnat klara sig om säkerhetssystemen hade varit byggda med modern standard. De var inte moderna, de var inte uppdaterade och ännu värre hade den ägaren Tepco hade ägnat sig åt att finna ursäkter för att undvika investeringar, ursäkter som ytterst kan bero på att Japan har en svag ekonomi som aldrig återhämtade sig efter att en stor finansiell kris.

Här ni Sverige var en av reaktionerna på katastrofen i Japan att genomföra en snabb analys av vad som skulle kunna hända i Sverige om alla säkerhetssystem gick sönder och förslag på hur man skulle kunna förbättra delar av säkerheten. De första rapporterna är nu tillgängliga hos strålsäkerhetsmyndigheten och jag rekommenderar dem för de som är nyfikna. Att gräva efter problem och aldrig vara riktigt nöjd är viktigt för god kärnsäkerhet och jag som gillar kärnkraft som ett sätt att hantera en enorm ekonomisk kris när oljan sinar har ett problem om dålig ekonomi som i Japan leder till ansvarslös drift.

Vad kan man då göra för att få mycket el och ansvarsfull drift av kärnkraften när oljan och sedan gasen sinar? Till att börja med går det inte att åtgärda problemen när de är akuta, man måste börja nu och helst för några år sedan. Renoveringarna och effektuppgraderingarna av befintliga gamla kärnkraftverk är en sådan början, de visar att det finns vilja och förmåga att investera. De många problemen med att få reaktorerna att fungera pålitligt efter uppgraderingarna visar att förmågan är begränsad och att arbeta sig igenom dessa problem ger viktiga erfarenheter.

När vi får en ekonomisk kris blir många investeringar svårare att genomföra och det finns en risk att det man måste klara den akuta krisen med är det som man har investerat i innan krisen börjar. Finns det kapital är det utomordentligt bra om gamla kärnkraftverk ersätts med nya innan det blir kris och här är vi i Sverige lyckligt lottade då kraftbolagen har kapital, många industrier har kapital och det finns en politisk överenskommelse om att gamla kärnkraftverk kan ersättas med nya. De äldsta reaktorerna borde snarast ersättas med nya och man borde börja med särlingen Oskarshamn 1 som kan stängas och övergå till att stödja Oskarshamn 2 med extra reservkraft, personalutrymmen, osv.

Klimat och energiöverenskommelsen innebär att gamla reaktorer kan ersättas med nya som får vara större. Om man tar OKG som exempel driver de O1 på 491 MW, O2 på 661 MW och O3 på 1410 MW, summa 2562 MW. Om gamla O1 ersätts med en ny EPR på 1600 MW ökar den totala kapaciteten med 43 % och om både O1 och O2 ersätts med nybyggen ökar kapaciteten med 80%. Det vore ett fantastiskt tillskott till Sveriges och Europas försörjning men fortsätter man så med alla våra kärnkraftverk räcker inte längre elledningarna för att distribuera elen till kunder i Sverige och våra koleldande grannländer. Det går att bygga fler elledningar men det är en långsam process och då de är dyra kan länder i ekonomisk kris dra ut på projekten på samma sätt som UK drog sig ur det första förslaget om att bygga en elledning mellan UK och Norge.

En förnyelse av alla kärnkraftverk kommer att ta lång tid och vara en process som sker över flera konjunkturcykler och den kommer att pågå när världens oljehandel börjar rasa ihop pga brist på olja. Byggandet av kärnkraftverk kan komma ur takt med byggandet av elledningar till nya kunder och det är svårt att förutspå när stora energiförädlare som oljeraffianderien börjar ersätta råolja och naturgas med vätgas producerad med massiva mängder el. Det behöver finnas någon form av buffert som hanterar detta och även hanterar den starka önskan att köra gamla avskrivna anläggningar några år till, en önskan som kan övergå i desperation efter energi.

Tittar vi återigen på våra kärnkraftverk så har vi först särlingen Oskarshamn 1 som snarast borde ersättas och bli stödsystem för Oskarshamn 2 och därefter museum. Näst äldsta konstruktionerna är Oskarshamn 2, Ringhals 1 och Ringhals 2 och de har en intressant sak gemensamt, de har två ångturbiner och generatorer var.  Nästa generation kärnkraftverk är Ringhals 2 och 3 och Forsmark 1 och 2 som även de har två generatorer var. Nu är trenden att renovera de gamla kärnkraftverken och passa på att trimma dem för högre effekt, när de åldras finns det en möjlighet att utnyttja att de har två turbiner och halvera deras effekt.

Vad är då nyttan med att halvera ett kärnkraftverks effekt? Ekonomiskt är det givetvis vansinne då det kräver lika mycket personal och nästan lika mycket löpande underhåll att köra på halv effekt, å andra sidan är dessa anläggningar och deras uppgraderingar redan betalda och avskrivna när det blir aktuellt. Säkerhetsmässigt minskar inte risken för en olycka så mycket då trycken och temperaturerna är desamma när flödena i dem halveras men sker det en olycka blir resteffekten i härden hälften så stor. Med hälften så stor resteffekt minskar risken för skador på bränslet, risken för härdsmälta minskar och blir det en härdsmälta minskar risken för genomsmältning av reaktortanken och det är viktigt då dessa reaktorer saknar de nya högeffektreaktorernas härdfångare.  Då den sista uppsättningen turbiner räcker dubbelt så länge när man sliter ut en i taget kan det ge en längre driftstid för de gamla reaktorerna, givetvis förutsatt att alla kritiska system är fräscha. Med många reaktorer i drift i stället för ett mindre antal helt nya minskar följderna av stillestånd.

Denna tanke är även en avvägning mellan att få god ekonomi och säkerhet genom att bygga maximalt stora reaktorer som körs på hög effekt med många säkerhetssystem eller att ha flera små rektorer som körs med låg effekt och som inte behöver lika avancerade säkerhetssystem. Jag förordar som sagt var att omedelbart börja ersätta gamla reaktorer med nya stora reaktorer som kan beställas och  levereras direkt då det är bråttom med att ordna en pålitlig energiförsörjning, men det är inte säkert att alla framtida reaktorer blir stora reaktorer.

Små reaktorer som inte kräver avancerade säkerhetssystem skulle kunna ersätta befintliga reaktorer om man bygger ungefär ett dussin av dem för att ersätta en gammal reaktor. Bygger man en eller två av dem vid befintliga kärnkraftverk ger de utöver en mindre mängd el även en extra reservkraftmöjlighet för de stora komplicerade reaktorerna.  En liten reaktor som ger 50-100 MW el och 100-300 MW fjärrvärme blir även perfekt för storstädernas fjärrvärmenät och kan ersätta de sopeldade kraftväremverken när det inte längre finns sopor att elda. Här är en listan på föreslagna små reaktorer och det är möjligt att några av de första blir kinesiska.

De små reaktorer som finns färdigkonstruerade och kan börja byggas nu är nerskalade versioner av dagens stora reaktorer och de får god säkerhet genom passiva säkerhetssystem, att de innehåller mycket vatten och att de kan byggas underjordiskt i vårt utmärkta urberg. Det finns en hel del spekulationer om små generation fyra reaktorer som kan få passiv säkerhet på andra sätt än med mycket vatten, som använder bränslet effektivare och som ger mindre kärnavfall men de är fortfarande forskningsprojekt. Sådana forskningsprojekt är viktiga för framtiden men även nyttiga i dag då de inspirerar forskare och studenter vilket är viktigt för att förnya den kompetens som krävs för att säkert driva dagens reaktorer.

Det jag hoppas på för kärnkraftens framtid är:

• Att vår äldsta reaktor Oskarshamn 1 snarast ersätts med en ny modern standardkonstruktion som den som byggs och de som planeras i Finland.
• Att vi efter den pågående omgången av effekthöjningar inte pressar ur mer kapacitet ur de befintliga reaktorerna samtidigt som vi givetvis skall fortsätta leta efter och åtgärda svagheter i säkerheten.
• Att det påbörjas ett program för små extremt säkra bergrumsplacerade kärnkraftverk så de är tillgängliga när de behövs för våra storstäder och även om det blir för dyrt att bygga nya mycket stora reaktorer.
• Att vi fortsätter bygga ut stamnätet, elförbindelserna med grannländerna och även fjärrvärmenäten så nya kärnkraftverk kan leverera energi till nya kunder.
• Att forskningspengar investeras i utveckling av generation fyra reaktorer så vi får kompetens för dagen och möjligheter för morgondagen.

Dessa mål skulle även kunna ge nyttorna:

• Byggande av nya kärnreaktorer ger möjlighet att finansiärer som massaindustrin som är vana vid extremt stora industriinvesteringar  förser kärnkraftsbranschen med ny kompetens.
• Byggande av nya kärnreaktorer ger möjlighet för nyetablering av industrier som producerar komponenter och för små reaktorer även hela system. Möjliga marknader för små reaktorer finns både för el och värme och framdrivning av stora containerfartyg när industrijättar som Maersk söker överlevnad i en värld med sinande olja.
• Pågående investeringar i stora reaktorer, små reaktorer och en möjlighet att nedgradera gamla reaktorer ger många möjligheter att anpassa investeringstakten till ekonomins förändringar under en omvälvande tid så vi inte fastnar i att inget görs tills vi träffar hårda gränser och får energikris.
• Det är möjligt att investeringar i energiproducerande reaktorer kan locka fram en etablering av isotopproducerande reaktorer vilket vore till fördel för medicin och industri både lokalt och för Europa då isotoper börjar bli en bristvara.
• Den bästa placeringen av en eller flera nya reaktorer som ger minst förluster när elen transporteras till användarna är i Barsebäck. Både nya stora avancerade reaktorer och små enkla reaktorer skulle kunna göra det möjligt att etablera ett nytt kärnkraftverk när elbehovet troligtvis ökar.
• Med kontinuerligt byggande av nya kärnkraftverk blir omhändertagandet av kärnavfall och rivande av de gamla kärnkraftverken inte längre helt beroende av att fonderade pengar behåller sitt värde vilket är osäkert när ekonomin krisar.
• Med kontinuerligt nybyggande och en utveckling av kärntekniken bevaras och utvecklas den kunskap som krävs för att ständigt förbättra säkerheten.
• När vi investerar blir vi en intressant partner för andra länder som väljer att investera för att möta vår tids stora ekonomiska och miljömässiga utmaningar.
• När vi kan exportera el bidrar vi till vårt närområdes politiska stabilitet och ett mindre beroende av Putins villkor för att hålla oljan och naturgasen flödande till EU.

Denna blogpostning är i korthet min dröm om vad jag finner realistiskt för kärnkraftens framtid, allt i den är mer av det vi redan gör eller att återigen göra sådant som tidigare generationer har klarat av och vi har väl inte blivit dummare med åren?

Occupy Wall Street rörelsen i USA har börjar mogna lite och jag börjar få en bild av vad det är som det söks efter.  Det lite ofokuserade och mycket envisa manifesterandet på publika platser förefaller vara inspirerat av motsvarande demonstrationer i Israel under sommaren och dessa var troligtvis i sin tur inspirerade av den arabiska våren.

Det som hela tiden återkommer är att människor inte hittar en plats i samhället och önskar sig en framtid. En del vill ha det lätt för sig med olika stöd och ibland blir det parodiskt, många är arga över att en minoritet äger mycket av samhället och har enorm påverkan på lagstiftningen och önskar rättvisa, allt från rättvis fördelning av resurser till att även de allra största bankerna skall följa en lag som är lika för alla.

Alla som har något att protestera över kan hitta något i OWS som speglar det som är viktigast för dem och alla gamla politiska rävar som på något sätt är emot dagens system hejar på i hopp om att det skall bli något stort, något som gör att de kan få gehör för sina livsprojekt. Min tolkning är att det unika med OWS är att delar av medelklassen känner sig trängd och söker efter något sätt att reagera på att framtiden inte längre är lika ljus som den brukade vara.

Det som stressar fram protesterna borde minst allvarligt vara globaliseringen där arbetskraft i rika västländer slås ut i lönekonkurrens med produktion av varor och tjänster i industrialiserande länder, mera allvarligt är finanskrisen och allvarligast att det börjar pressa på med fysiska resursbrister som brist på olja. Det senare problemet som jag anser allvarligast, att fundamentet för ekonomin sviktar, döljs ganska effektivt av att ekonomin krymper i takt med tillgången till resurser.

Krymper och krymper, siffrorna blir hela tiden större med växande omsättning på börser och tusentals miljarder i nya pengar som skall rädda länder och banker men meningen med pengarna förloras när det som skapas är inflation och tomma visioner som inte ger någon framtid för dem som trodde att de var en del av samhället. Den stora omsättningen skummas på olika sätt av en elit som lever flott och ser till att säkra sin egen framtid och det gör människor arga när det sker på deras bekostnad. Det tydligaste exemplet är de enorma bonusarna som betalades ut av finansföretag i framförallt USA och UK exakt samtidigt som bolagen räddades med massiva mängder pengar som alla får betala genom skatt eller inflation. Det värsta var att det kostade på i socialt kapital och förtroende för staten och när sådant förtroende rasar i botten blir situationen som i Grekland.

För mig förefaller finanskrisen ge en nedbrytning av samhällen i riktning mot någon form av korporativism ledd av oligarker som kontrollerar mycket av ekonomin. Korporativism är det samhällssystem som man får när staten och framförallt stora företag smälter samman till en och samma organisation vilket är vanligt i diktaturer och obehagligt då ineffektiva företag och makthungriga människor då använder lagen och statens våldsmakt för att förhindra konkurrens och samla alla resurser till oligarkerna och då utarmas samhället på mycket av det som gör livet trevligt att leva. I ett sådant samhälle finns det lite utrymme för fria människor som lever trygga liv, de hittar ingenstans att trivas och har ingen framtid.

Nu målar jag fan på väggen som om USA och västländer skulle kunna kollapsa i något mellanting av Sovjets kollaps och Argentina 1999 och ge en mycket dyster ekonomisk och politisk utveckling men vad är det egentligen som hindrar detta? Det som skyddar mot en kollaps är förtroendena i samhället, socialt kapital och trovärdigheten i våra skulder som är huvuddelen av våra pengar. Bränns detta kapital på dåliga krisåtgärder som skjuter upp en allvarlig kris riskerar vi att senare få en värre kris.

Vad kan man då göra åt det? Den självklarar lösningen är att skapa mera socialt kapital, mera ekonomiskt kapital och se till att så många människor som möjligt känner att de är en del av samhället. På något sätt behöver även avståndet mellan gigantiska företag och vanliga enskilda människor överbryggas eftersom stora företag är effektiva för viss produktion och det är enklare att få de strukturer som finns att fungera bra än att riva allt och försöka börja om.

En idé för att åstadkomma något som bidrar till allt detta och som även gör stor nytta för problemen som jag beskriver i min bok När resurser sinar är att ha en framåt politik för småföretag och företagande. Det tidigare fokuset för politik som styr om från konsumtion till investeringar och som ger delaktighet i stora företag är de olika kampanjerna för aktieägande och den politiken leder troligtvis till en enorm besvikelse när det visar sig att de symboliska värdena i de finansiella systemen var överdrivna. Att fokusera på aktieägande ger möjlighet till stordrift och skapande av högbetalda tjänster men de enskildas deltagande blir lite som att ha ett tipsbolag för V75, en entusiastisk passivitet när man försöker förutspå hur det skall slumpa sig. Företagande är även i liten skala är en utåtriktad och produktiv verksamhet där man gör saker av värde för andra människor.

Att så många som möjligt gör något för andra människor är ytterst viktigt under en kris när förtroenden och ekonomiska tillgångar är i gungning. De som gör något för andra får även lättare att hjälpa sig själv och kan lättare få hjälp av andra, ett samhälle med många företagare blir tåligt och klarar av kriser.

För att skapa förtroenden är det viktigt att både stora och små företag hanteras med samma lagstiftning och kan vara aktiva på samma marknader och de stora skall definitivt inte räddas på bekostnad av de små. För att företagande skall bli något som var och en kan ägna sig åt och inte bara superentreprenörer med tur eller kontakter måste det bli enklare att driva ett företag. Skattesystem, arbetsgivareavgifter, moms osv måste kunna förstås av människor som inte är experter vilket kräver radikala förenklingar.

Det finns även system som drar åt fel håll. Varför har vi mängder med möjligheter till avdrag i deklarationerna som folk pillar med i dagar? Vad uppmuntrar stödsystem inom t.ex. jordbruket egentligen till för beteende? Lär dessa system människor att bli produktiva och göra något för andra människor och dela en bit av detta med andra via beskattningen?

Det jag önskar skulle till överväldigande del ge små företag som inte räddar de stora ekonomiska obalanserna men det finns ingen enskild affärsidé som är stor nog för att rädda euron, alla pensioner osv. Något som hjälper tio tusen eller hundra tusen människor att göra något litet för andra är gott oavsett vad som händer.  Det är väldigt trevligt med lyckliga människor och samtidigt ger fria och trygga människor en stabiliserande faktor mot vanvettig politik som inte är praktiskt genomförbar.

Jag dissade aktietrenden men  jag älskar nyemissioner när människor satsar sina sparade pengar på en avkastande investering, det vi behöver hitta tillbaka till som samhälle är det genomförbara och produktiva som gör nytta och inte bara omfördelar avkastning från gamla investeringar.

På tidningen effekts blogg skrevs Steve Jobs ner i och med att Apple säljer bra och mycket och då bidrar till konsumtionssamhället.

Apple har ett starkt varumärke och Steve Jobs var idol för många människor så jag började fundera på vad som är speciellt med deras produkter. Jag tror att deras specialitet är att hitta vad en majoritet av de möjliga användarna av en funktion vill göra och sedan förpacka det på ett snyggt sätt som med hjälp av minimalism och konsekvens i funktionssättet blir lätt att använda. Apple introducerar vartefter olika former av köp och prenumerationstjänster som itunes och icloud men de har ändå ett mycket starkt fokus på vackra fysiska föremål och det är intressant då mycket av miljöbelastningen finns i det fysiska föremålet.

Apples produkter är dyra, de är ledande på att sälja fysiska prylar med bra marginal och det ger flera intressanta följder. Det blir lätt för Apple att ha råd med att ställa större krav på miljövänlighet utan att det har någon större betydelse för deras lönsamhet. Den högre prisnivån ger ett motstånd mot spontanköp av varor som sedan inte används och ger ett incitament för att vara försiktig med produkten. Detta ihop med den uppskattade designen tror jag förklarar att begagnade appledatorer har ett högre pris än motsvarande PC datorer vilket visar att de används längre och intensivare vilket ger mer nytta per producerad enhet.

Dyrt, vackert och fysiskt hållbart, det är intressanta egenskaper för en hållbarare framtid.

Vad skulle då kunna vara bättre? Apples produkter har behållit sin fysiska hållbarhet med de har utvecklats bakåt i möjligheten att serva dem. Maskinerna snäpps ihop på sätt som gör de svåra att plocka isär för att reparera och de har slutat med utbytbara batterier vilket ökar risken för att en maskin med slitet batteri slutar användas i förtid.

De datorer som är lättast att underhålla är klassiska PC datorer med towerchassi men nyttan av det är begränsad då CPU:er, moderkort och andra komponenter har utvecklats vidare i rask takt och bara delvis är fysiskt bakåtkompatibla och kan ersätta varandra. Apple har haft samma utveckling och har tagit sig större friheter i att utforma sina designer oberoende av andras standarder.

Datorutvecklingen fortskrider men vi har nu lite av en platå där även enkla och billiga datorer klarar av surfande, videovisning, kalkylark , hyfsat grafiskt avancerade spel osv och mycket av de bättre prestandana används för att få bättre batteritider och mindre system.

Hur skulle då nästa generation av Appleprodukter kunna bli ännu miljövänligare? Det första är att aldrig ge upp ambitionen att göra produkterna vackra och lättanvända, det är grunden. Det som därefter borde göras är att bygga in servicemöjligheter, gör maskinerna öppningsbara, gör det lätt att rensa fläktar och kylfläns i maskiner som har dessa, gör det möjligt att byta batterier, samla alla USB-kontakter osv som kan slitas på ett eget litet kretskort som kan bytas ut, gör det rimligt enkelt att byta displayer och tangentbord och givetvis enkelt att plocka ner hela produkten i sina beståndsdelar för återvinning som reservdelar eller material. Dessutom skulle det underlätta om fler standarder följdes så t.ex. småprodukter kan laddas med micro-usb laddare.

Sådana lättunderhållna produkter skall för maximal nytta dela så många delar som möjligt mellan generationerna. Det kan uppfattas som lite tråkigare på samma sätt som en del vart besvikna på iPhone 4S som bara var en bättre iPhone4 i stället för en helt ny design. Förhoppningsvis kan mera av modefunktionen, att ändra för ändrandet egen skull göras i mjukvara och fysiskt i att produkter i form av olika skal och pyntande pinaler blir vanligare.

Störst blir givetvis den fysiska nyttan om komponenterna är kompatibla mellan många olika tillverkare och inte bara inom Apple men det gör Apple utsatt för mer marknadskonkurrens vilket är en av anledningarna till att datorvärlden är så full av inkompatibla standarder. Jag hoppas att Apple hittar sätt att leva med mera konkurrens och att de genom sin storlek kan bidra till att göra hela datorvärlden ännu grönare.

Helena Lindberg generaldirektör från Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap, MSB, hade i dag ett längre debattinlägg på Newsmill om hur engagerande av kvinnor i utsatta länder kan ge effektivare hjälp vid katastrofer som beror på klimatförändringen.  MSB har kanske inte förstått vad det är vi står inför, redan befolkningsökningen och miljöförstörelsen ger risk för livsmedelsbrist om världsekonomin saktar in så investeringarna i effektivare jordbruk avtar.

Vädret har blivit extremare de senaste åren och det borde bli värre med klimatförändringen och det är ett lika stort problem oavsett om klimatförändringen är naturlig eller onaturlig.  Lite mera otur med vädret och vi får en global spannmålsproduktion som blir mindre än behovet. Det som då kommer att hända är att rika länder som behöver mat köper upp det de behöver till höga priser på världsmarknaden och fattiga länder som exporterar mat inför exportstopp för att den egna befolkningen inte skall svälta eller bli orolig när matpriserna annars stiger. Sådana exportstopp har redan förekommit från Ryssland och Ukraina.

Vid global livsmedelsbrist kommer inte heller vanliga svenskar att acceptera att vara utan kött och andra krävande livsmedelsprodukter utan vi kommer att betala 10-20-50 % mer för maten och blir det stor brist med risk för svält betalar vi vad som helst. De som då blir utan livsmedel blir de allra fattigaste länderna som inte har råd att importera och dessutom ökar risken för att delar av länders befolkningar tvingas svälta för att möjliggöra extremt lönsam livsmedelsexport.

När vi får sådana klimatproblem som MSB varnar för kommer vi svenskar att satsa våra egen pengar och skattepengar på att ta maten ur munnen för många av världens fattiga då det är det enda vi kan göra för att först behålla vår standard och sedan rädda oss själva.

Det vi saknar för att vi skall kunna göra på något annat sätt är egna beredskapslager av livsmedel så vi har våra egna nödförråd i stället för att fattiga människors tomma magar blir våra nödförråd.

Det vore även bra om den svensk livsmedelsproduktionen ökade, världen behöver snart mer mat. Vi har dessutom möjlighet att investera i dräneringar för att rädda delar av skörden från kraftiga regn och investera i konstbevattning för att rädda skördar från torka. Det här året är ett bra exempel på ett år då åkrarna dränks av regn i stora delar av södra Sverige och skörden torkar bort i norra Sverige. Detta är inget problem som allmänheten märker så länge som handeln är fri och livsmedelstillgången är lite större än efterfrågan.

Förhoppningsvis räcker det med beredskapsförråd för att ge marknaden tid att reagera på de högre priserna så odlingen kan intensifieras. På kort sikt är prischocker dödliga, på lång sikt innebär höga livsmedelspriser att en större andel av samhällets resurser används till odling osv så maten säkras medan standarden sjunker inom andra områden.

I dag kom regeringens förslag på ytterligare satsningar på järnvägar och vägar 2012 och 2013.  Jag är mycket förtjust i förslaget då det följer det jag har önskat i 6 år, mera underhåll, därtill skall många små investeringar som ger snabb nytta och mycket nytta för pengarna genomföras.

Detta är klokt på flera sätt.

• Underhåll behövs för att kapitalet inte skall förfaras.
• Både gods och persontrafiken på järnvägen har pålitlighetsproblem och om detta åtgärdas kan efterfrågan på miljövänlig eldriven trafik fortsätta öka.
• Både järnvägsnätet och vägnätet har problem med att hantera kalla och långa vintrar och dessa sliter även på vägarna.
• Vi är på väg in i en lågkonjunktur där det kan bli kapacitet tillgänglig hos byggföretagen som både behöver jobb och kan göra något nyttigt.
• Att utöka underhållet och öka antalet småprojekt ger en plantskola för nya rallare och anläggningsföretag och då blir det rimligare att genomföra framtida stora satsningar.
• Järnvägen är en kritisk infrastruktur för att samhället skall kunna anpassa sig till tiden med sinande olja, förfaller den får vi problem.

Det mesta av detta skulle gynnas mer av ännu större satsningar, framförallt om de räknas upp år för år och när underhållsskulden är återinvesterad är det dags att börja med nyinvesteringar. En sådan plan måste dock vara del av en uppgörelse över blockgränserna för att få den stabilitet som behövs,  jag hoppas att Alliansen och Mp kan komma fram till något sådant.

För att få ihop en sådan långsiktig överenskommelse behöver det finnas utrymme för kompromisser mellan både väg och järnvägsintressen och ett utmärkt exempel på en sådan kompromiss är förslaget att bygga östra länken i Stockholm i en gemensam tunnelkonstruktion med en förlängd  blå tunnelbanelinje. Det exemplet är för två stora projekt som är svåra att dela upp i etapper, andra långsiktiga behov går att dela upp i flera etapper.

Ett långsiktigt behov av mera järnvägskapacitet är mellan Göteborg och Stockholm där det helst bör byggas en höghastighetsbana. Det är ett så stort projekt att det redan är uppdelat i två delar Göteborg – Borås via Landvetter och Ostlänken Linköping – Norrköping – Nyköping – Södertälje. Kan man ta det i ännu mindre steg ökar chansen att det blir verklighet. En förenkling är att välja sträckning för 320-350 km/h men nöja sig med att lägga spår med standardteknik köra med standardtåg i 220 – 250 km/h tills hela sträckan är färdig och det har tagits fram tåg som klarar vintrarna utan att sakta in. Den sträcka som jag är mest bekant med är den föreslagna Götalandsbanan och där skulle man kunna börja med några mötesstationer på den befintliga banan via Nyköping för att göra dagens trafik pålitligare så efterfrågan kan byggas upp. Därefter skulle en ny rak bana Gistad – Norrköping med tunnel till Norrköpings station vara en stor förbättring och den kan vara tillräcklig för att Norrköping och Linköping skall våga påbörja sina investeringar i nya resecentrum och stadsdelar, framförallt om fler delar av banan förbereds med markköp osv.

Nu hamnar jag själv i den vanliga politikerfällan att prata om de stora visionerna och projekten, den fällan är en av anledningarna till att underhållet är eftersatt då det är osynligt och inte för någon uppmärksamhet fören den dag något rasar ihop. Det är dock nödvändigt med visioner så man vet vart man är på väg med alla de små delarna. För järnvägsnätet behövs det framförallt kapacitet för godstrafik och vardagspendling och därtill eldrift överallt för  en god anpassning till sinande olja. För vägnätet behövs det tillräcklig kapacitet i städerna för alla elbilar och cyklister och säkra vägar så vi kan vara trygga med mycket lätta och bränslesnåla personbilar och kanske blir det även eldrivna lastbilar och bussar på riksvägar och motorvägar.

Tänker man på vad samhället behöver för infrastruktur när bensin och diesel kostar 50:- litern eller mer går det att hitta många kompromisser där både näringsliv och olika partier kan hitta gemensamma intressen för vad som det är klokt att investera i och det mesta går att ta i små genomförbara steg.  Det borde finnas möjlighet att vartefter komma fram till något som påminner om klimat och energiöverenskommelsen. Denna budgetpost för praktiska investeringar pekar åt rätt håll.

Nu närmar sig slutet på sommaren i arktis och varje sommar brukar jag titta på hur mycket is som smälter. Isen är som ett lönekonto där det som tillförs och dras ifrån summeras, om det smälter mer på sommaren och fryser mindre på vintern minskar isen och det är ett tydligt tecken på varmare klimat oavsett diskussioner om var och hur man bör mäta.

Sitter man och tittar på kurvorna är det lätt att dra för stora slutsatser, tänk om det bara fortsätter nedåt? Det gör det inte, sommarsolen tar slut och i år lämnar den troligtvis rekordlite is efter sig och sedan växer isen igen. Händer det inget överraskande kommer klimatgasutsläppen att pågå och vad som än påverkar klimatet utöver detta är det långsamma processer så nästa är blir troligtvis ett nytt rekord, men jag har inte djup nog förståelse för att vara helt säker. Vill man följa det som händer kan jag rekommendera sidan www.arctic.io

Politiskt är punkten då handelsvägarna börjar öppnas passerad och det börjar även bli realistiskt att utvinna olja och gas. Nästa stora politiska händelse kan bli när isen smälter lite till och vindarna gör nordpolen isfri. Isen i arktis börjar bli en tunn sörja med isflak som driver runt i vinden. (Bildserien är en visualisering av data, vill man se en verklig bild av sörjan kan man titta efter hål i molntäcket på denna satellitbild. )

Klimatmässigt är givetvis frågan hur snabbt och mycket klimatet kommer att förändras. Allt från att förändringen saktar in till att det börjar gå mycket fort är möjligt. Biologiskt sker det viktigaste under isen, kommer arktis vatten att bli så varma att ekosystemen förändras helt och hållet? Om Isbjörnarna dör ut eller flyttar upp på land och delvis flyter ihop med brunbjörnsstammarna är det tragiskt men det som händer i haven avgör om det fortsätter finnas matfisk för oss människor. Fiskevattnen runt Arktis tillhör de få som inte har tömts genom rovfiske och nu förändras förutsättningarna för dem genom uppvärmning men även genom att koldioxiden från vår fossilbränsleeldning gör haven surare. Vad ger det för nettoeffekt? Jag har ingen aning, jag tvivlar på att någon vet, det vi gör med jorden är ett stort experiment rakt ut i det okända.

Om dessa frågor visar SVT en utmärkt serie program, Kampen om Arktis där jag nu har sett tre program och det sista sänds snart,  jag rekommenderar dem varmt!

Det är lätt att önska att Arktis skall fridlysas och klimatpåverkan avbrytas snarast men att göra det i praktiken är svårt då oerhört många människor är beroende av de fossila bränslena och många är beroende av exploateringen av Arktis.  Det tredje programmet i Kampen om Arktis handlar om de fossila bränslena och det är uppenbart att exploateringen är en stor del av framtidshoppet för Ryssland, utan Arktis olja och gas dör samhällena utmed Sibiriens kust  och det blir även omöjligt att försörja EU med naturgas, Nordstream gasledningen i nordsjön blir meningslös och Ryssland förlorar de inkomster som håller igång större delen av deras ekonomi. Ryssland har inte bara ekonomiska problem utan även ekologiska, idéer om att vända floder i Sibirien börjar tas upp igen i lite mindre skala för att försörja regioner med dricksvatten efter att sovjettidens exploatering förgiftade grundvatten och floder.

Hur bör vi förhålla oss till dessa förändringar? Det är klokt att undvika beroende av fossila bränslen från Arktis, framförallt när de kommer via Ryssland. Samtidigt skall vi inte låtas som att vi är oberoende , en hel del av Rysslands oljeexport från befintliga oljefält passerar genom Svenska raffinaderier och vi är alla del av en global ekonomi. Vi talar gärna om att bli klimatneutrala men i våra handlingar vill vi vara en högproduktiv del av ekonomin och minst ha det lika bra som t.ex. norrmännen och det är svårt utan olja och gas. Det minst förljugna och mest konstruktiva som vi kan göra utan att bli utopiska är att exportera mer klimatnytta än vi importerar klimatskada. Vi kan förse världen med mer träprodukter och mer elintensiva produkter och då kan vi även uppnå så mycket oberoende att vi inte går under om gaskranar stängs.

Konkurrensen om ett av de sista områdena som kan ha stora olje- och gasförekomster kan bli mycket hård och där är en viktig fråga hur mycket av den konkurrensen som kommer att bli militär och hur mycket som blir marknadsmässig. En militär kamp om resurserna leder lätt till att alla blir förlorare men samtidigt belönar det aggressivitet att lägga sig platt för den som hotar med kraftigast vapen. Om det är oundvikligt att någon kommer att försöka utvinna resurserna är en taktik att kapprusta i investeringar för detta. Det är framförallt en taktik för Norge och om de bygger en elektrifierad kustjärnväg, bättre hamnar, mer elproduktion, osv får de även ett bättre fungerande samhälle när oljan och gasen är slut. Norges olja i Nordsjön sinar redan och det är hög tid för dem att bestämma sig för vilket samhälle de vill bygga upp inför den dag då oljan och gasen är slut.

Med tur blir klimatet i Norge fördelaktigt efter klimatförändringen. Att den lokala taktiken som ger minst risk för regionala konflikter skyndar på klimatförändringen som är den på längre sikt största risken är egentligen helt sjukt. Jag föreslår det ändå eftersom jag har gett upp hoppet om att få hejd på klimatförändringen, t.ex. går det nog inte att bygga så mycket kärnkraft så fort att det gör mer än bromsar in skeendet och alla snabba lösningar som jag har funnit på det stora problemet är helt oacceptabla.  Det går dock att göra en hel del lokalt och kanske finns det ändå hopp om många gör det?

Det är inte bara brist på spår som kostar miljarder att bygga och problem med företag som har svårt att samarbeta som hämmar järnvägstrafiken utan även något så enkelt som en ca 150 år gammal krok.

Av tradition kopplar man ihop järnvägsvagnar med en mycket enkel anordning, två buffertar på vardera vagnen med stora fjädrar som överför tryckkrafter och en länk som man trär över en krok och spänner med en skruv som överför dragkrafter.  Varje gång som järnvägsvagnar kopplas ihop eller isär måste man krypa in mellan buffertarna skruva och hänga på eller av länken. Dessutom måste man pilla med lösa luftslangar för bromsarna och elledningar. Detta tar tid och det är ett farligt arbete då man kan bli klämd mellan vagnarna. Tidsåtgången, arbetskostnaden och faran gör att järnvägsbolagen drar sig för att koppla om vagnar och det gör att järnvägstrafiken blir mindre flexibel och det blir svårare att köra vagnar till småkunder.

Det här är inget speciellt svårt problem att lösa. I USA var automatiska koppel införda 1903, i Japan 1925 och i Sovjet 1957. De senare standarderna var bättre än de tidigare och i Sverige används ”sovjetiska” SA-3 för LKAB:s malmtrafik då de är kraftigare och tål tyngre tåg.

Då nyttan med automatiska koppel är uppenbar försökte EU tidigt införa dem för att underlätta järnvägstrafiken i Europa.  På 1970 talet utvecklades UIC AK69 som i stort set var ett SA-3 koppel med en stor klump undertill med kopplingar för tryckluft och el. Denna lösning förblev oanvänd i decennier, troligtvis då den krävde att alla vagnar och lok skulle byta koppel på en och samma gång.

Nu har ett företag som heter Faiveley utvecklat en intressant lösning på detta C-AKv kopplet som är SA-3 kompatibelt som AK69 men har luft och elanslutningarna inne i kopplet och en länk som kan hakas på de gamla skruvkopplen. Detta innebär att man gradvis kan byta koppel på vagnar och lok och vartefter göra järnvägstrafiken rationellara.

Om en försöksverksamhet med sådana koppel fungerar väl kommer järnvägsbranshen att få mycket lättare att köra enstaka vagnar till industrier och småorter och stödja de transporter som får problem när oljepriset stiger. Med fler eldrivna järnvägar går det sedan att garantera att det aldrig blir dyrt att frakta vagnar och containrar inom landet och till grannländerna. Med godsvagnar som kan byta spårvidd skulle vi även kunna ha godstrafik till Finland och vidare in i Ryssland.

Det finns ännu en ganska enkel innovation som skulle fungera bra ihop med detta koppel och det är att förse godstågen med modern datorkommunikation. Då kan tågen bromsas snabbare och jämnare med mindre skakningar och gnissel och tågen kan göras längre och det går att övervaka att vagnarna är hela och automatiskt hålla perfekt ordning på transporterna. Detta hade kunnat införas för 20 år sedan men med dagens teknik kan det bli riktigt billigt.

Det här var en lite väl intensiv vecka online med intressanta debatter om terrordådet i Norge och USA:s ekonomiska baklåsning men oavsett vad det blir av detta behövs det värme och el.

Den 29:e juli hade Corren en intressant artikeln om behovet av att importera sopor till kraftvärmeverket i Gärstad och behovet av att hitta nya bränslen. Det finns en kortversion av artikeln på deras hemsida. Det här är ett problem som jag har funderat en hel del på och min rekommendation är att fortsätta med planeringen för ett nytt biobränsleeldat kraftvärmeverk som blir gemensamt för Linköping och Mjölby med bra anslutningar till både väg och järnväg. Det jag önskar utöver detta är att industriområdet planeras med flera hektar reservmark för att det skall finnas utrymme för utbyggnad till ett bioraffinaderi som även producerar bränslen så investeringen framtidssäkras och den begränsade resursen skogsbiobränsle kan göra största möjliga nytta.

En klok åtgärd vore om större värmeverk  viger en liten budget åt att kontinuerligt köpa energiskog och uppbrutna stubbar så de begynnande biobränslemarknaderna blir stora nog för att en handfull entreprenörer skall kunna utveckla maskiner och metoder inför den dag då priserna stiger.  Sönderrivna stubbar med jordrester och stenar är ett bränsle som passar i avfallseldningspannor som kan tugga i sig soffor så det är ett bränsle med mindre konkurrens.  Dock blir både den biologiska mångfalden och bevarande av fornlämningar lidande om för mycket stubbar bryts så de räcker inte för att ersätta avfallet.

Det behövs några storskaliga lösningar som inte behöver biobränslen för att biobränslena skall räcka till alla små värmeverk och för detta skrev jag min hitintills sämst timade motion om småskalig kärnkraft till moderaternas länsförbundsstämma i Östergötland som vi höll strax efter tsunamin i Japan.

Sverige behöver en långsiktig satsning på småskalig kärnkraft

Energiförsörjningen i världen kläms från två håll, vi behöver minska utsläppen av koldioxid och den billiga oljan har börjat ta slut. I Sverige har vi goda förutsättningar att klara detta, vi har mycket kärnkraft och förnyelsebar energi, alla våra städer har stora fjärrvärmenät som kan värmas med olika bränslen, vi har mycket skog och vi är världsledande i utbyggnaden av biogasproduktionen.

De två viktigaste bränslena för våra fjärrvärmenät är biomassa från skogen och eldning av avfall, till hälften hushållssopor. Sedan konsumtionen i hushållen minskade under finanskrisen och det därefter fortsatte byggas stora anläggningar för att förbränna avfall importeras det sopor till Sverige, sopor som värmer många av våra hem. Det går att ta ut mer stubbar och flis från skogen och handel med avfall är en naturlig del av marknadsekonomin så det är inget akut problem med detta.

Det som kan ge problem med att värma våra städer är tre långsiktiga och i grunden bra trender:

Biogasproduktionen ökar i rask takt och ger oss fordonsbränsle och gödning till jordbruket som sluter kretsloppet, det är bättre än att elda matresterna som ger mer än hälften av energin i soporna.

När oljepriset ökar blir det lönsammare att återvinna plasten i våra sopor för nya plastprodukter eller för nedbrytning till oljeersättande råvara och källsorteringen kommer att bli effektivare.

Det utvecklas processer och byggs fabriker för att göra produkter av trä som fordonsbränsle, nya material som nanocellullosa och gamla som viskostyg, dessa anläggningar konkurrerar om råvaran även om en del av dem ger spillvärme som kan användas till fjärrvärme.

Framgångarna för våra miljö och klimatsatsningar och framgången för marknadens anpassning till högre oljepriser riskerar att ge bränslebrist för våra fjärrvärmenät. Detta går fortare om konsumtionen i samhället minskar, om konsumtionen av papper minskar snabbt kan det å andra sidan ge en tillfällig lättnad genom nedläggning av massaindustrier men det är inget att hoppas på och bör vara ett övergående problem medan industrier går över till att producera nya produkter.

En populär lösning på detta dilemma är att minska behoven av värme med passivhus och annan effektivisering men detta hjälper inte inom en generation då förnyelsen av husen i städerna är långsam. En lösning som har föreslagits tidigare är att utnyttja spillvärmen från de stora kärnkraftverken och det är en fungerande lösning för miljonstäder. Nackdelen med detta är att det bara fungerar för de allra största städerna och anläggningarna blir mycket dyra att bygga.

Vi skulle behöva en värmekälla som kan användas i samhällen med runt 100 000 invånare som ger värme i mängder som passar för de befintliga fjärrvärmenäten. Om sådana värmeverk även producerar el ger elproduktionens närhet till konsumenterna att den kan tillföras elnätet utan byggande av nya väldigt stora kraftledningar. Dessa fördelar är inte nya och redan för 50 år sedan skissades det på små kärnkraftverk för bland annat Västerås och det drevs under några år ett litet kärnkraftvärmeverk i Ågesta som försörjde Ågesta med fjärrvärme. Varför vart det då ingenting av den utvecklingen? En viktig anledning är att kärnkraftverk som Oskarshamn 1 och de som följde därefter är komplicerade och alla de komplicerade systemen gör små anläggningar oekonomiska.

Kärnkraften har även ett annat långsiktigt problem och det är att de kända urantillgångarna tar slut om ungefär hundra år om dagens expansion av kärnkraften i Kina med flera länder fortsätter. Det finns lösningar på detta genom att utveckla reaktorer som använder uranet effektivare eller som använder torium som bränsle på ett mycket effektivt sätt, sådan teknologi är under utveckling i Indien och Kina och i viss mån även Ryssland och Frankrike. En del av dessa nya konstruktioner skulle även kunna ge enklare reaktorer som blir ekonomiska redan i små storlekar.

Att slutföra en utveckling av exempelvis små toriumdrivna reaktorer är ett projekt som tar en generation och det finns en brist på företag och länder som har uthållighet för att genomföra sådana långsiktiga projekt. I Sverige har vi under tidigare generationer genomfört ett flertal sådana långsiktiga teknikutvecklingsprojekt som när vi en gång byggde upp en industri som kunde leverera kompletta kärnkraftverk och vi gör det även nu när vi utvecklar slutförvarsteknik för kärnavfall.

Mitt förslag för att försöka garantera tillgången till värme och el under 2040 talet och framåt, göra det möjligt att återanvända alla sopor i Sverige och de länder vi importerar ifrån och göra det möjligt att producera maximal ekonomisk och miljömässig nytta av våra skogar är att påbörja ett långsiktigt nationellt teknikutvecklingsprojekt med syfte att utveckla effektiv småskalig kärnkraft.

Detta förslag går bortanför alliansuppgörelsen som gör att befintliga stora kärnreaktorer kan ersättas med nya stora eller mycket stora kärnreaktorer. Tanken med att inte nöja sig med denna goda överenskommelse är att generationerna efter den nuvarande överenskommelsen skall få fler möjligheter tillgängliga och kunna utveckla samhället med mindre investeringar och effektivare användning av naturresurser. Det gynnar även underhåll och drift av de befintliga kärnkraftverken.

Då det tar lång tid att gå från forskningsreaktorer till prototyper och sedan kommersiella anläggningar är den marknadsstörande effekten på investeringar i biobränslekraftverk och pågående import av brännbart avfall ringa. Det kan tvärt om verka stabiliserande på marknaden då tillgång till fler lösningar gör det troligare att det stora kapitalvärdet i befintliga fjärrvärmenät består och att det långsiktiga priset på biomassa inte rusar lika kraftigt som priset på olja vilket gynnar industrin och befintliga små fjärrvärmeanläggningar.

Det finns även en möjlighet att denna teknikutveckling kan reducera mängden radioaktivt avfall som behöver slutförvaras men man kan inte lita på möjligheterna fören de har provats i praktiken och för många önskemål på teknikutvecklingen gör det svårare att nå framgång. Det går inte heller att politiskt detaljstyra utvecklingen utan forskare och tekniker behöver få en möjlighet och flera år på sig att prova sig fram för att hitta lösningar som gör så mycket som möjligt för att fylla samhällets behov av rimligt dyr energi som kan levereras där den behövs utan att det skadar miljön.

Jag har strukit de yrkanden som avslogs, de var mera allmänt hållna än brödtexten för att inte spärra kompromissmöjligheter.